Dags igen...

Hade nästan glömt bort att det är dags igen... nästan glömt i alla fall... I helgen har den kommit smygande. Vetskapen. Jag har försökt låtsas som om det gäller någon annan men så blåst är jag ju inte så jag har gått på det ;)

Nä, mina vänner nu är det bara att bita i det sura äpplet och infinna sig. Låta sköterskan Kristin sätta "bort-med-snoppoge-droppet".
Så nu tänker jag för fullt följande;
- Det är skitbra att jag mår skit för det visar att gifterna tar bra.
- Efter i morgon är det bara fyra gånger kvar.
- Alltså är då en tredjedel gjord...

Jag vill med hela hjärtat påstå att era snälla ord om min ollonskalle gör mig starkare och gladare. Tack! :)

Nuere gjort!

Jag och Royne tog Pillas råd på allvar. Det blev god mat, vin och tända ljus. Jag var enormt nervös och lätt ångest pulserade genom kroppen. Till slut liksom brann det i skallen för att det måste bli gjort så pallen åkte in i duschen och rakapparaten togs fram. Royne var stenlugn och jag skakade… Satt där och bara väntade på att ångesten skulle rinna ut genom ögonen… såg mig själv se ut som om jag kom direkt från ett koncentrationsläger… tänkte sen att jisses, en rakad skalle var nog inte deras största problem… hmm… sen frågade Royne om jag var redo och jag sa ja kör nu och dog nästan av spänning. Sedan började han där framme vid luggen och så fort han satte rakapparaten mot skallen försvann all spänning. Poff, så var jag lugn som en filbunke. Tänkte att åh, vad skönt att få bort skiten. Jag kan ju inte påstå att de senaste dagarna har varit roliga. Varje gång jag har borstat mig eller dragit en hand genom håret har jag fått en stor hårtuss i handen. Blä, vad äckligt. Så ärligt talat har jag till och med varit smått sur på Royne för att han inte rakade mig i onsdags. Men i fredags blev det perfekt, vi hade tänt massor med ljus i badrummet och efter rakningen badade vi. Jag låg där och blev smekt över millimetersstubben i jättevarmt vatten. Det var lycka!

Igår åkte vi till Sundsvall för att fira älskade storebrors 40-årsdag. Jag klarade inte av att ha varken buff (= tygtub man har som en liten mössa) eller peruk på skallen så jag var utan.

På vägen hem stannade vi och handlade på Willys – också det utan något på huvudet. Jag har enormt svårt att förstå hur jag fungerar… jag som var övertygad om att ingen skulle få se mig skallig, inte ens Royne. Nu går jag utan något alls på huvudet. Trots ollonskalle med Dumboöron. Jag är stenknäpp!

Hur som helst så kommer jag såklart att använda perukerna. Igår var det stor perukprovning, först på Jockes kalas men sedan också på kvällen när Katta och Lelle var här. I morgon ska jag lägga in dessa kort här på bloggen och då ska ni alla få tävla om vem som är snyggast – eller fulast i mina peruker. Hehe det kommer att bli roligt, korten är underbara.

Till dess tänker jag faktiskt vara så modig att jag lägger in ett kort på mig.
Skallig.

Ollonskalle med Dumboöron..

Det kliar och killar och när jag kliar tillbaka så får jag handen full med hår…
Så nu är det dags, det tog 16 dagar innan det började men lite kill och kli har jag nog känt i 3-5 dagar. Igår när Katta och jag var till perukmakaren upptäckte jag det och på något sätt var det väl rätt ställe att upptäcka att jag börjar tappa mitt hår. Hos perukmakaren. Just då kändes det ok och fullkomligt väntat. Men sedan blev det känslosamt. Katta och jag satt på McDonalds och åt sallad när de känslorna kom och hon fick springa och hämta servetter till mina tårar – och hennes.

På något vis så handlar inte tårarna om förtvivlan och rädsla. De handlar mer om förlust men mest om att de är förlösande, insåg nog Katta och jag igår. Klart att det är en enorm förlust att förlora sitt hår men det har jag ju vetat länge nu. Det har jag sörjt länge. Naturligtvis blir det verkligt när håret väl börjar falla och då blir förlusten verklig. Samtidigt kan jag känna att ”jamen det ska ju ske och nu sker det som jag väntat på. Det är liksom dags nu och sen slipper jag gå och fundera över det något mer”

Så det är förlösande att det sker och jag är glad att det började i god väns sällskap!

Två peruker kom jag hem med och de är vackra. Jag kom också hem med s.k. buffrar, en buff är en form av en lång tygtub som man trär över huvudet och stoppar in i nacken. Det är nog dem jag kommer att ha på mig hemma, peruk åker nog på när jag ska visa mig ute bland folk. Eller inte, vi får se hur det känns.

Jag sa till min kärlek igår att nu måste han raka mig. Royne sa att vi ska vänta med det till på fredag eftersom han är borta till dess. Det är nog bra tänkt för jag behöver nog hans stöd och tröst när jag rakat mig, utifall det känns riktigt förjäkligt.

Fram till dess får ni gärna komma med uppmuntrande tillrop för trots allt så bävar jag för fredagen! Det är inte direkt min högsta dröm att se ut som ett ollon med Dumboöron!

Kommentar

Dags för mina värden att sjunka känner jag...
Skönjer en begynnande värk i kroppen och fryser mer och mer.
Suck!
Har varit så enormt trött idag och nu får det sin förklaring. Ska in och kolla de små blodplättarna i morgon så får vi se om det stämmer. Om det är så kan det bli aktuellt med antibiotika. Hmm...planerna inför i morgon var ju helt annorlunda...de innefattade en resa till Ö-vik för lite shopping till scrapbookingen med Helén och Katta.
Jaja...kan bli så fortfarande :)

Alla som har problem med att komma in för att skriva kommentarer; Tänk på att det är er mailadress som är användarnamnet...inte vad ni kallar er...säger Katta...

Till slut måste jag berätta något verkligt känslosamt. Idag var jag till jobbet och fikade med mina kollegor (så roligt att träffa er)! Efter det så hade jag möte med min klass och min vikarie. En av mina elever...hade rakat skallen!!! Hon påstår att hon blev så arg på allt och att hon gjorde det för min skull. För att jag kommer att tappa mitt hår! Vad kan jag säga? Jag talade om för henne att när jag börjar tappa mitt hår så ska Royne raka min skalle. Då kommer jag att ringa henne så att hon kan komma hit. Jag sa att då ska vi sitta i min soffa med våra ollonskallar och dricka te och prata om värdsliga saker. =)

Hoppas att ni alla förstår att denna tjej har full koll på det här med delaktighet och empati ;)

Omtanke

Det är märkligt allt som händer i mitt liv. Just nu. Förmodligen låter det totalt vansinnigt att säga att jag är tacksam över att jag får vara med om allt detta.

Jag ska förklara…;)

Aldrig någonsin har jag varit omgiven av så mycket omtanke och kärlek! Det har spridit sig som en farsot ;) och alla som jag väljer att ha i min närhet tillför något bra till mitt liv. För det mesta handlar det om ord, som t.ex. ”Vad glad jag blir av att läsa din blogg, Malin” eller ”Jag är tacksam över att jag får vara med på din resa” eller ”Jag älskar dig, Malin”. Ibland handlar det om saker eller handlingar och jag är inte en bättre människa än att jag fullkomligt älskar när det liksom ramlar in påsar med nybakta bullar i mitt hem – tusen tack, Inger! Eller Årechokladen -puss Johanne!

Min poäng med detta förvirrade prat är inte att jag vill att alla ska överösa mig med godsaker... nä jag vill att alla ska veta hur mycket jag uppskattar er. Jag uppskattar alla ord, gester, översända tankar, peppning och kramar! Ni är fantastiska! =)

(Hmm...tro om jag ska stoppa i mig en bulle, eller kanske lite choklad? Äh, jag tar en av varje! =)

Idag

Lovat att lägga in en "riktig" bild på nyfrillan och var tvungen att tvätta och torka håret. Hade en underbar stund med hårinpackning och ansiktsmask i badet :) Sedan slutade det med att när jag fotade mig så såg jag ut som en rumpnisse så nu åker kortet Katta knäppte in istället. Lovat är ju lovat... Suck! Tidigare idag har jag, med Max och Royne, njutit av en promenad runt nattviken i solen... hem på lunch och sedan promenad i skogen. När Royne och jag efter det stannade och handlade så var det precis som om mina batterier plötsligt dog. Bara så där. All energi var som bortblåst och sockerkänningen kom som ett brev på posten (tro varför man säger så, bara i förra veckan kom inte ett brev fram till mig). Detta ledde till att jag höll på att svimma och raglandes tog mig till godishyllan där jag slet upp en Japp och tryckte i mig...måste ha varit en snygg syn =) Kom i alla fall ihåg att betala Jappen sedan!

Dagen har varit underbar, jag har tankat mina batterier nåt enormt och vi avslutade dagen med god mat i god väns sällskap. Tomas har (trots att han inte är datatekniker... ;) varit snäll och hjälpt oss med Roynes gamla skitdator. Max röjde med sonen Rickard till både Star Wars och Nintendo Wii.

Här kommer bilden... Hrm, jisses vad vackert... Å Pilla, jag har kört med Onico sedan snusstoppet i juli så det var den du såg :) För dem som inte vet så innehåller Onico varken tobak eller nikotin. Jag har varit duktig flicka, faktiskt 6 månader i helgen! Märkligt egentligen att jag inte börjat med goEttan nu men det är nog som Royne säger "Det vore ju jävligt smart att tillföra ett snoppoge-ämne till din kropp..." Så sant så sant...

Torra slemhinnor...

Mitt största problem just nu är torra slemhinnor... slemhinnor finns i ögon, näsa, mun och - såklart - könsorganen. Jisses, alla vet väl hur beroende man är av dessa kroppsdelar... ;)
Jag vet inte hur det kommer att bli när puppan slutar funka som folk (det kanske jag kan fråga mamma eller nån annan i värdig ålder... hm eller inte =) Det jag vet just nu är att det är förbenat irriterande att inte se annat än genom en dimma. Så mina slemhinnor i ögonen är uttorkade och trots droppar blir det inte mycket bättre.Värst är det i mörker och ingen kan ju påstå att solen skiner speciellt många timmar per dygn, just nu.
Men såklart att det blir bättre. Jag är ju glad att slippa må illa! Dessutom börjar det värsta kliet i kroppen lägga sig, vilket medför avkoppling. Tjohoo till detta!

Hittills har det varit en underbart fin dag. Jag har pratat i telefonen med flera goda vänner och det har varit fina samtal - tack Anna, Lotta och Britta! Fint mail med ord viktiga att bära med sig från Pascale har jag också fått. Sedan har Anneli varit här med Kalle. Grabbarna körde Nintendo Wii och Anneli och jag pimplade te och pratade och pratade. Känns som evigheter sedan så det var så mysigt. (Anneli och jag har ju en del att prata om inför möhippan, Pilla! =) Hoppas bara att jag kommer att orka men vi får ta det som det blir. Nåt bus ska vi såklart hitta på.

Nu ska jag lägga mig med en god bok - håller på med sista Harry Potter och som vanligt är jag fångad! (Först ska jag droppa dropparna i ögonen så jag ser något...)
Varma kramar

Usch och blä...

Lite svårt att koncentrera mig på att göra saker, som att se på tv eller skriva men här kommer snabb info om hur de första dagarna varit.
Skit!
Att få cellgifter genom dropp var odramatiskt fast ändå läskigt. Det gjorde inte ont men en stark känsla av "shit, det är nu det sker. Nu är det bara att flyta med"
Att flyta med är inte lätt...

Märkligt att jag kan sitta där och småle... men vad ska jag göra? det är ju faktiskt bara att "gilla" situationen och göra det bästa av det.

Hur som helst så började jag må skit några timmar efter att vi kom hem i tisdags. Sedan började jag kräkas. Fy vad jag kände mig lurad - trodde att jag skulle må hyfsat någon dag innan det drog igång men icke. Sov knappt nåt första natten.

Igår var det bättre, kräktes inget mer men var trött så trött - trots det hade jag svårt att sova. Det är enerverande.

Sovit ännu bättre i natt men lika trött och halvt illamående hela tiden. Matintaget är inte stort, smörgåsrån och nyponsoppa. Kan inte äta eller dricka nåt som är varmt - blä.

Nu har jag klagat av mig och mamma: - jag har gått ett varv runt huset (tänkte gå två varv men orkade inte...), bäddat sängen och nu ska jag duscha. Efter det ska jag nog sippa lite mer nyponsoppa! :)

Tack alla för peppning och hejarop!

Det här är jag på julafton... observera det lååånga håret som går en bra bit ner på ryggen.... Jag har alltid trivts bra i mitt långa hår så inte blev då jag förvånad över den ångest som drabbade mig då jag insåg att jag skulle tappa allt mitt hår!

Som jag skrivit tidigare så bestämde jag mig för att klippa det kort innan håravfallet för att raka ollonskalle när det börjar ramla av. Så nu har jag tillbringat en hel del tid med att försöka övertala Helén att klippa mig. Hon har vägrat eftersom hon trott att jag ska börja hata henne... Igår kapitulerade hon plötsligt och jag blev jätteglad. Vi bestämde att hon skulle klippa mig idag, måndag.

Idag åkte kärleken Royne och jag till Sundsvalls sjukhus för att ta prover och få besked om hur det ska bli. Det beslutades att vi kör igång i morgon kl.9.00. Det beslutades (slumpmässigt genom datorn) också att de kommer att "attackera" mig var tredje vecka. De skickade hem mig på ett gott humör och med emblagegga för eventuell sticksmärta, olika piller mot garanterat illamående och viss empati med stackars Helén som faktiskt gått med på att inleda min skallighet. Vilken vän! Vi stannade i Birsta och där ramlade jag in på Drop-in och klippte mig kort...varnade frisörskan att jag nog skulle stortjuta...men det kom inte den minsta lilla tår...kände mig faktiskt rätt snygg och glad över att få testa en ny frisyr =) Har t o m bestämt mig för att klippa det ännu kortare.

Kolla in nacklängden!
Var ju tvungen att driva med Helén och när vi hämtade henne på vägen hem tog jag halsduken och liksom gömde håret. Hon märkte ingenting utan höll på att smälla av när hon till slut såg att jag redan klippt mig. Då hade vi varit hemma hos mig ganska länge, det blindstyret :) Sedan ringde jag Katta, som ville vara med vid klippningen. Jag lät bedrövligt ledsen och bad henne komma fort. Den stackaren blev ju enormt orolig och var här på två röda...lite taskig var jag men jag är ganska säker på att båda två var glada att jag redan klippt mig! =) Vi hade istället en supertrevlig kväll och jag fick dem inte att gå hem förrän sent ;)

Helén berättade att lilla Ebba 3 år, hon med de vackra bruna ögonen, nu är färdig med sin cellgiftsbehandling. Skickar grattiskramar till föräldrarna Anna och Micke (jag vet att du är här inne och läser, Anna =) - Ni har gjort ett fantastiskt jobb har jag förstått på Helén. Se till att ta hand om er nu!

I morgon är det som sagt dags...jag är rädd för att få kraftiga biverkningar men känner att nu är det dags att detta sätts igång. Jag ska igenom det hur som helst så det är lika bra att det blir gjort. Så nu säger jag som vi gjorde när jag och några goa tjejer från lärarutbildningen var i Danmark på en intensiv kurs i social kompetens :)

Nu kör vi!

God fortsättning!

Gott Nytt År – och god fortsättning på det nya året!

2007 avslutades precis som jag ville, i goda vänners sällskap och kvällens motto var att ta det så lugnt som möjligt. Så blev det, med magen full med god mat utmanade vi barnen på Nintendo Wii (såklart förlorade vi vuxna grrr). Lirade plump gjorde vi (jag vann överlägset hehe och Royne är fortfarande grinig… ;) Vi avslutade kvällen på Landgrens fotbollsplan med raketer och champagne bland stora snöflingor som smetade ut mascaran på kinderna och ögonlocken så både jag och Helén såg ut som två tvättbjörnar… dock kanske inte lika söta… :) Våra grabbar Max och Simon slirade runt i snön där på plan, inte hela tiden på benen… planen är ju spolad för skridskoåkning och med nysnö över var det ju lömskt halt…

Trots avsaknaden av snö denna jul har det varit en fantastisk tid och jag har njutit nästan varenda sekund. Julaftonen var härlig, trots storebror Jocke som klev innanför dörren vit som ett lakan och som vi sen inte såg röken av… jag bäddade ner honom på nedervåningen och där blev han kvar med sin magsjuka till dagen efter – bläää. Juldagen var trevlig även om då Jocke och flera andra uteblev från det roliga. Hur kul som helst att träffa Majsan och Per, som jag bara hört rösterna på men inte sett på evigheter. Logen är dock överreklamerat och nästa år hoppas jag på en privatfest istället – utan utgång! Jag klarar mig mer än ypperligt utan träbocken Clabbe! ;) I helgen åkte hela familjen till Roynes föräldrar i Sala och myste ett dygn. De är underbara människor och varje gång vi ses laddas jag med mer styrka och kraft. Eller vad säger ni om en svärmor som anser att det var tur att hennes son fann mig? När hon sa det var min första tanke att hon inte har alla skruvar på rätt plats, hur fasen kan en mor anse att det är bra att hennes son träffat en tjej som får snoppoga? Sedan insåg jag att hon verkligen tycker så – att hon ser och känner Roynes lycka. Gissa om jag tjöt som ett litet barn då… underbart är det att tjuta av lycka i alla fall! :)

Anledningen till att jag inte har njutit vareviga sekund är såklart oro över cellgiftsbehandlingen. Jag förväntar mig det värsta men hoppas såklart på att må bättre än värst… Jag resonerar som så att det är bättre att förvänta sig att det blir ett helvete så kanske jag får bli glad om det inte blir så… Hur som helst så är det ganska klart att det drar igång om exakt en vecka. Att det inte är riktigt säkert beror på att jag dagen innan ska ta en del prover som avgör om vi kan starta på tisdagen. Det har med forskningsprojektet att göra. Jag hoppas att proverna är ok för nu vill jag att detta ska bli gjort!

När det gäller vårt nya år 2008 så är jag övertygad om att det kommer att bli mycket oro och många tårar. Men jag är också övertygad om att alla positiva saker kommer att väga över. Jag kommer att lära mig massor genom denna resa, saker jag aldrig annars haft en chans att lära mig. Så 2008 kommer att bli ett utvecklande år och samtidigt som jag är rädd så ser jag fram emot det! Häng på för ni kan passa på att lära er saker av bara farten bara genom att vara med! Antar att det är många som skakar på huvudet nu och antingen tycker att jag ljuger eller är galen… faktum är att när jag läser det jag skriver så tycker jag också ibland att jag är galen… MEN TROTS mina tårar av rädsla och min oro över vad som komma skall så inser jag att detta är min stora chans att utvecklas och lära mig massor om livet. Jag vore ju ännu mer galen om jag inte tog den chansen!

Slutligen för denna gång; Har nog kommit lite närmare ett beslut om hur jag ska göra med håret men fy vad detta är svårt för mig! Jag tror att jag ska klippa mig hyfsat kort och sedan vänta tills jag börjar tappa håret innan jag rakar det. Då ska Royne raka bort det för vem passar bättre att göra det än mannen i mitt liv, mannen som älskar mig för den jag är!