Ollonskalle med Dumboöron..

Det kliar och killar och när jag kliar tillbaka så får jag handen full med hår…
Så nu är det dags, det tog 16 dagar innan det började men lite kill och kli har jag nog känt i 3-5 dagar. Igår när Katta och jag var till perukmakaren upptäckte jag det och på något sätt var det väl rätt ställe att upptäcka att jag börjar tappa mitt hår. Hos perukmakaren. Just då kändes det ok och fullkomligt väntat. Men sedan blev det känslosamt. Katta och jag satt på McDonalds och åt sallad när de känslorna kom och hon fick springa och hämta servetter till mina tårar – och hennes.

På något vis så handlar inte tårarna om förtvivlan och rädsla. De handlar mer om förlust men mest om att de är förlösande, insåg nog Katta och jag igår. Klart att det är en enorm förlust att förlora sitt hår men det har jag ju vetat länge nu. Det har jag sörjt länge. Naturligtvis blir det verkligt när håret väl börjar falla och då blir förlusten verklig. Samtidigt kan jag känna att ”jamen det ska ju ske och nu sker det som jag väntat på. Det är liksom dags nu och sen slipper jag gå och fundera över det något mer”

Så det är förlösande att det sker och jag är glad att det började i god väns sällskap!

Två peruker kom jag hem med och de är vackra. Jag kom också hem med s.k. buffrar, en buff är en form av en lång tygtub som man trär över huvudet och stoppar in i nacken. Det är nog dem jag kommer att ha på mig hemma, peruk åker nog på när jag ska visa mig ute bland folk. Eller inte, vi får se hur det känns.

Jag sa till min kärlek igår att nu måste han raka mig. Royne sa att vi ska vänta med det till på fredag eftersom han är borta till dess. Det är nog bra tänkt för jag behöver nog hans stöd och tröst när jag rakat mig, utifall det känns riktigt förjäkligt.

Fram till dess får ni gärna komma med uppmuntrande tillrop för trots allt så bävar jag för fredagen! Det är inte direkt min högsta dröm att se ut som ett ollon med Dumboöron!