God fortsättning!

Gott Nytt År – och god fortsättning på det nya året!

2007 avslutades precis som jag ville, i goda vänners sällskap och kvällens motto var att ta det så lugnt som möjligt. Så blev det, med magen full med god mat utmanade vi barnen på Nintendo Wii (såklart förlorade vi vuxna grrr). Lirade plump gjorde vi (jag vann överlägset hehe och Royne är fortfarande grinig… ;) Vi avslutade kvällen på Landgrens fotbollsplan med raketer och champagne bland stora snöflingor som smetade ut mascaran på kinderna och ögonlocken så både jag och Helén såg ut som två tvättbjörnar… dock kanske inte lika söta… :) Våra grabbar Max och Simon slirade runt i snön där på plan, inte hela tiden på benen… planen är ju spolad för skridskoåkning och med nysnö över var det ju lömskt halt…

Trots avsaknaden av snö denna jul har det varit en fantastisk tid och jag har njutit nästan varenda sekund. Julaftonen var härlig, trots storebror Jocke som klev innanför dörren vit som ett lakan och som vi sen inte såg röken av… jag bäddade ner honom på nedervåningen och där blev han kvar med sin magsjuka till dagen efter – bläää. Juldagen var trevlig även om då Jocke och flera andra uteblev från det roliga. Hur kul som helst att träffa Majsan och Per, som jag bara hört rösterna på men inte sett på evigheter. Logen är dock överreklamerat och nästa år hoppas jag på en privatfest istället – utan utgång! Jag klarar mig mer än ypperligt utan träbocken Clabbe! ;) I helgen åkte hela familjen till Roynes föräldrar i Sala och myste ett dygn. De är underbara människor och varje gång vi ses laddas jag med mer styrka och kraft. Eller vad säger ni om en svärmor som anser att det var tur att hennes son fann mig? När hon sa det var min första tanke att hon inte har alla skruvar på rätt plats, hur fasen kan en mor anse att det är bra att hennes son träffat en tjej som får snoppoga? Sedan insåg jag att hon verkligen tycker så – att hon ser och känner Roynes lycka. Gissa om jag tjöt som ett litet barn då… underbart är det att tjuta av lycka i alla fall! :)

Anledningen till att jag inte har njutit vareviga sekund är såklart oro över cellgiftsbehandlingen. Jag förväntar mig det värsta men hoppas såklart på att må bättre än värst… Jag resonerar som så att det är bättre att förvänta sig att det blir ett helvete så kanske jag får bli glad om det inte blir så… Hur som helst så är det ganska klart att det drar igång om exakt en vecka. Att det inte är riktigt säkert beror på att jag dagen innan ska ta en del prover som avgör om vi kan starta på tisdagen. Det har med forskningsprojektet att göra. Jag hoppas att proverna är ok för nu vill jag att detta ska bli gjort!

När det gäller vårt nya år 2008 så är jag övertygad om att det kommer att bli mycket oro och många tårar. Men jag är också övertygad om att alla positiva saker kommer att väga över. Jag kommer att lära mig massor genom denna resa, saker jag aldrig annars haft en chans att lära mig. Så 2008 kommer att bli ett utvecklande år och samtidigt som jag är rädd så ser jag fram emot det! Häng på för ni kan passa på att lära er saker av bara farten bara genom att vara med! Antar att det är många som skakar på huvudet nu och antingen tycker att jag ljuger eller är galen… faktum är att när jag läser det jag skriver så tycker jag också ibland att jag är galen… MEN TROTS mina tårar av rädsla och min oro över vad som komma skall så inser jag att detta är min stora chans att utvecklas och lära mig massor om livet. Jag vore ju ännu mer galen om jag inte tog den chansen!

Slutligen för denna gång; Har nog kommit lite närmare ett beslut om hur jag ska göra med håret men fy vad detta är svårt för mig! Jag tror att jag ska klippa mig hyfsat kort och sedan vänta tills jag börjar tappa håret innan jag rakar det. Då ska Royne raka bort det för vem passar bättre att göra det än mannen i mitt liv, mannen som älskar mig för den jag är!