tisdag 28 oktober 2008

Värdelöst tänkande?

Tänk när jag gick hem från Kicks med min kasse med prylar för några veckor sedan. Packade upp och såg den pyttelilla provflaskan som stoppats ned. Sprutade på mig parfymen och var såld för åh vad gott den luktade! Kärleken blev också såld av lukten och beslut togs om att inhandla parfymen till mig. Vid nästa besök på Kicks så frågade jag var de hade den, varpå expediten började skratta… hon bad om ursäkt och sa att det hade skett ett litet misstag… att parfymprovet jag fått med mig hem var en parfym för män…

Jag älskade/älskar parfymen.

Betyder det att jag är manlig?

Och – hjälp – betyder det att Kärleken är bög?

Fast vänta, är det så betyder ju det att ekvationen ändå går ihop. Jag manlig han bög…

Åsså lever vi lyckliga i alla våra dagar!

Vad göra?

Styrketräning i varmvattenbassäng är skönt och uppfriskande. Har nyss kommit hem från ett pass och känner hur energin har samlats i kroppen, måste bara bestämma mig för vad energin ska läggas på idag. Baka glutenfritt till svärmor, som till helgen kommer för att fira sin sons 40-årsdag? Scrappa färdigt bröllopskortet - snart bröllop i fästningen på Marstrand! Vika tvätt, städa... nä hu... läsa "Munken som sålde sin Ferrari" igen fast nu med pennan redo för massor av anteckningar? Planering är lösningen och hemligheten är att göra det jag tycker om, då hinner jag ju massor. Och om jag inbillar min hjärna att jag älskar att städa, vika tvätt och allt sånt bläigt så blir ju det roligt det med. Kanske. Förhoppningsvis.

För övrigt hittade jag en länk till Apoteket på Slutasnusa, om vad som händer i kroppen/hjärnan när man slutar röka eller snusa. Idag är det 474 dagar sedan jag slutade men färskt i minnet har jag den våndan det medförde. Ganska intressant att veta vad som egentligen händer i skallen. Kolla in på http://www.apoteket.se/rd/d/785/a/1436/ar/6191

söndag 26 oktober 2008

Att bry sig om

Jag är ju liksom förbi de där dagarna som var fyllda av ångest. De där dagarna då jag fick kämpa för att se positivt på livet, då rädslan var ständigt närvarande. Då det kändes som om döden lurade runt hörnet. Tröttheten och den skrämmande smärtan är ett minne blott och jag är ute på andra sidan. Det är inte som innan, livet har inte fortsatt som det var innan snoppogan. Nä, det är annorlunda och jag har fortfarande inte hittat min plats. Fast jag är på god väg och jag mår helt ok förutom tappade ögonfransar och det där lilla diskbråcket som bråkar med mig men det skiter jag i för jag njuter av varje dag, alla väder och alla humör. Visst dyker rädslan upp ibland, helt utan förvarning men vid det här laget har jag verktygen och vet hur jag ska tampas med den.

Det finns en hel del tjejer därute i världen som har snoppoga och är rädda, som har ångest, ont och mår som de absolut inte förtjänar. Vissa kan man hitta på nätet om man söker bloggar om snoppoga. När jag mådde skit så var ett ljus i mitt liv kommentarerna på bloggen eller omtänksamma mail. Att få några ord som gör en glad betyder mycket i mörkret. Så nu kollar jag in andra bloggar och försöker ge vidare till de som behöver.

Att bry sig om betyder så mycket och otroligt nog är det ju alldeles gratis…

Dags att bry sig om med andra ord :)

torsdag 23 oktober 2008

Kärlek och regler

”Åh, mamma vad jag älskar dig. Tänk om alla mammor i hela världen var som du, då skulle det inte finnas några ouppfostrade barn och inte krig för inga skulle vara så dumma att de vill kriga”. Sa min son till mig och fick mitt hjärta att svälla av kärlek.

Min Max, 9 år, säger att det är viktigt med kärlek och regler. Om han ser någon vara bråkig eller göra dumma saker kan han titta på mig, höja ögonbrynen och säga ”Han/hon har inte särskilt bra uppfostran, mamma”.

Jag njuter och har definitivt bestämt mig för att hans insikter och åsikter kommer att finnas kvar i den del av hans hjärna som inte tillfälligt stängs ner när tonåren gör sitt intrång…

tisdag 21 oktober 2008

Du vet vem du är!

Bakvägen fick jag höra en sak om mig själv och ärligt talat så gillar jag inte sådant… att folk pratar om mig bakom min rygg. Vem gillar det egentligen? Men när det gäller bra saker som hur snäll, trevlig, snygg och bra jag är så är det så klart helt ok… annars vill jag ha det rakt i fejjan. Förresten så vill jag ha det positiva rakt i fejjan med, även om det gör mig grymt generad. Jag jobbar själv på att bli duktig på att tala om för mina vänner hur bra de är. Märkligt att det är lättare att hitta dåliga saker om sig själv… och att vi vid positiv och negativ kritik mest hör det negativa. För visst är det så? Jaja det är mycket man/vi/jag behöver jobba med men det var inte det jag skulle skriva om nu. Det var ju om att snacka bakom min rygg…

Av en vän så hörde jag att en vän… hehe ja detta kan bli intressant för vem vet hur mycket informationen har ändrats på vägen? Jag försöker igen och jag vill understryka att det var ett tag sedan jag hörde detta, så om något inte stämmer så kan det också bero på mitt minne, hrm.

Detta handlar om en tjej som jag jämt var med när jag var liten. Vi var drillflickor tillsammans, vi lirade handboll tillsammans och vi var dessutom mästare på att käka popcorn och lira ”Sjuan” tillsammans… Jag hörde att när jag fick min cytobehandling och mådde som en påse skit så var hon på en gudstjänst. Där skrev hon mitt namn på en lapp i hopp om lycka och välgång. Vi har inte umgåtts på typ hundra år men ändå så tänkte hon på mig!

Ja, dags att torka tårar ur ögonvrårna och säga TACK!

Du vet vem du är... :)

söndag 19 oktober 2008

Vilken helg!

Jisses vilken fantastisk helg. Är så trött nu att jag knappt orkar stå på benen. Skjutit som en galning med laserpistolen, skadat folk… dödat folk… blivit dödad… hemskt egentligen men det är ju på låtsas och det resulterade bara i att pistolen inte fungerade i fem eller tio sekunder. Tänk er synen då mamma snart 70 bast springer runt där i mörkret med lysande lampor på axlar, mage och rygg… springer där med laserpistolen i högsta hugg och pepprar för fullt. Att hon inte hade koll på vilka som var på hennes lag utan sköt hej vilt på alla är totalt oväsentligt för det viktiga var ju att vi skulle ha kul. Höjdaren för Macke var gokarten som han och kärleken körde innan. Vi fick senarelägga en timme eftersom vi bara hann en pyttebit från stan innan syrran i den andra bilen ringde och sa att hela bakrutan på deras bil plötsligt exploderat… otroligt läskigt, de hade duckat för de trodde först att de blev beskjutna men förmodligen var det elfel i rutan… eller nåt…

Showbiz igår var väldigt bra, blev ett väldigt ös på Brämpa… ja gamla Brännaborg där jag som nybliven tonåring spanat på den hemlige förälskelsen och skakat sönder knäna när han bjudit upp men dansat en stel tryckare under discokulan… eller fått åka hem utan uppmärksamhet från förälskelsen och fått en smärre depression. Arg och ledsen över att inte tankeöverföringen fungerat, vilket var mitt sätt att försöka få förälskelsen för dagen att förstå mitt intresse…

Orup och Lena Philipsson i fredags var en höjdare, skrattade så jag kiknade. Hon är underbart halvt galen och tillsammans gör hon och Orup en toppenbra show.

Nu soffan, skönt!

I morgon Emla på venporten och illamåendet pendlandes mellan magen och halsen men det går bort när jag väl är där. Tack och lov. Sedan Herceptin i någon timme. Förresten ska jag fråga om biverkningen i morgon, har bara korta fransar kvar nu och tycker att det är piss. I helgen har jag varit ordentligt målad med lösögonfransar, Lisa på Kicks gjorde ett toppenjobb i fredags!

torsdag 16 oktober 2008

Före - under - efter...











... tro vad slutresultatet blir...

...och är det förresten nu eller sedan?

Eftersom jag väntar på att håret ska bli längre så väljer jag sedan.

Men väx då!

Apropå det så har dottern Elin vuxit, plötsligt idag är hon 18 år och hon har ju världens vackraste och låååånga hår.

Snälla håret väx fort så jag inte blir avundsjuk på min dotters långa hår och får för mig att göra en hårförlängning av hennes hår...

Men fy

onsdag 15 oktober 2008

Ny period

av mitt liv

förnya förenkla
sluta fippla
hoppas på mycket snö men vill inte frysa åh tänk påpälsad i pulkbacke med snöflingor som sakta faller... jo, jag kan lättare tänka mig en sandstrand vid varmt vatten och solen som värmer min kropp. Men alla väder är underbara väder vill en frisk Malin påstå!
Förälskad, som vanligt tack och lov i min Royne - jihooo
Sonen fyllde 9 år igår och trots alla fina paket var lyckan stor när han serverades den beställda rosa oxfilén...
I morgon fyller dottern 18 år - va, hur gammal är jag? äh, oväsentligt...
Dags att gosa med sonen innan läggdags.
Viktiga saker

Satans Försäkringskassan i förskott! (Fast än så länge är de bra...)

Apropå Försäkringskassans nya regler, som ärligt talat skrämmer mig. Har hittills inte haft några problem med dem men orolig har jag allt blivit i samband med de nya reglerna. Antar att det finns människor som vill vara hemma, som behöver en spark i arselet för att komma tillbaka till jobbet. Sedan finns de som är sjuka och behöver lägga sin tid till att bli friska, inte på att bli oroliga över ekonomin eller behöva bråka med Försäkringskassan. Jag önskar att jag orkade jobba men jag är ju inte redo än… Fick ett litet bryt en dag och i förskott tog jag ut ilskan över att Försäkringskassan eventuellt skulle vägra betala mig några pengar... hrm... smattrade ner elaka ord med tangenterna och jag står för vartenda ett... om det nu skulle ske alltså...hrm... ja... ibland är det svårt att leva i nuet...

Det är då själva fan vad tid allt måste ta. Först snoppogebesked, operationer och behandlingar. Sedan en massa värk, trötthet, hinna ikapp och annan skit. Varför kan det inte bara vara så att allting bearbetas under tiden man får behandlingarna, så att man sedan kan kasta sig in i arbetslivet igen? Det är ju så Försäkringskassan vill ha det i alla fall och nog fasen skulle jag hundra gånger hellre jobba än att gå hemma och vara omgiven av mina snoppogerester. Så varför fungerar det inte så? Varför sitter jag här med en trött kropp och mosig hjärna, som inte alls orkar göra som Försäkringskassan vill? Tro förresten om de som bestämmer reglerna på den skrämmande Försäkringskassan någon gång har genomgått cellgiftsbehandling? Inte klarat att ta sig ur sängen för att musklerna slutat fungera? Varit tvungen att smörja fötterna med mirakelsalva eftersom gifterna orsakat enorma sprickor som gör fötterna omöjliga att gå på? Inte kunnat äta eftersom munnen är full med blåsor eller för att allt antingen smakar kartong eller metall? Spytt som en gris när gifterna gjort sitt jobb? Haft sådan värk av gifterna att de blivit inlagda och fullpumpade med morfin för att kunna existera? Har de fått mediciner som gett sådan förstoppning att det känts som om man skiter ut meloner? Tappat naglarna av gifterna? Eller har de strålats så att det bränt sönder huden, lämnat stora öppna sår som inte läker på evigheter? Jag undrar också om de har känt ångesten ta över hela kroppen, den ohyggliga vissheten sprida sig i kroppen, om att jag har en dödlig sjukdom och kommer jag snart att dö och lämna mina barn utan sin mamma? Kommer mitt liv att sluta nu, allra redan?

Har ni känt det, satans idiotiska beslutfattare?

Så faktum är att jag har haft fullt upp med att överleva varje dag. Fullt upp med att se till att ta mig till nästa dag. Dragit mig fram med hårda nypor, skrapat upp naglarna i min iver att ta mig vidare… i min önskan att fortsätta att leva… fingertopparna blodiga och knäna uppskrapade… Hjärnan fullkomligt med i nuet men ändå med en stor dos av fasansfull rädsla för det som har varit och vad som skall komma. Slitit som ett galet djur med att ta kontroll, har jag kontroll nu? Kan jag ha kontroll nu?

Precis när jag har tagit mig upp från knästående, precis när jag darrande rest mig och tagit mina första steg… De där första stegen som innehåller gammal rädsla och trötthet men försiktigt sviktar av nytt hopp. Hoppet som kommer att föra mig vidare och nu mår jag bra så nu börjar jag jobba… Jippi ropar Försäkringskassan men tji fick de för poff så small det till och så kom tröttheten och nä inte orkar jag jobba jag hinner ju knappt duscha så är det dags att laga middag så hur fan ska jag hinna jobba?

När jag fick veta att jag hade en elak jäkla snoppoga så gick hela min kropp och hjärna in i någon sorts ”ta-hand-om-situationen- stadie”. Nu när jag har tagit mig igenom skiten och tror att jag är klar färdig så inser jag att det är obearbetade delar kvar. För min del är det dags att ta tag i livet. Strukturera och dona. Det är ju nu jag orkar skapa mig ett nytt liv efter den stora katastrofen. När jag har gjort det klart tänker jag börja arbeta. Det känns skönt att veta att då kommer jag att orka arbeta för då har jag varit så smart att jag sett till att jag mår bra först.

Min uppgift just nu är att se till att må bra.

Det borde vara allas uppgift att se till att de mår bra.

Då skulle ju dessutom beslutsfattarna på Försäkringskassan bli skitglada…

Och hoppsan så blir alla nöjda.

tisdag 14 oktober 2008

Inte fisköga igen... :(

Började inte jobba den första oktober utan tog beslutet att vara fortsatt sjukskriven på heltid. Eller rättare sagt så tog min onkologläkare det beslutet. Så nu har jag mer tid på mig att hitta balansen. Börjat gå på sjukgymnastik och hoppsan musklerna finns kvar, de behöver bara väckas. Skakas till liv igen…

Så nu skakar jag liv i musklerna och försöker få vågen att väga jämt… står inte direkt jämfota med benen, känns ojämnt och lite skakigt. Fast vägen mot jämnare mark känns solklar, har med andra ord insikter och verktyg nog för att nå målet. Hä ä skönt.

Minns att min sköterska sa att man inte får några biverkningar av Herceptinet. För någon vecka sedan började jag tappa ögonfransarna – inte direkt roligt med tanke på att de precis växt sig långa och tjocka. Var in och läste på biverkningar och där står att färre än 10 av 100 får den biverkningen… Självklart blev jag en av ”färre än 100” – surt som fan. Har inte tappat allt ännu men det är på g. Nu håller jag på med en stor och viktig utredning – kan man använda lösögonfransar på ett lätt och snyggt sätt? Några tips till en som inte vill ha fiskögon ännu en gång?!

Franslös (under cellgiftsbehandlingen) = fiskögon = glöm det, en gång räcker! Kolla, ollonskallen glimtar med sin blanka framtoning.

måndag 13 oktober 2008

Nämen det går ju inte!

Nämen det här går ju inte. Sluta skriva på bloggen när så mycket fortfarande händer? Måste hur som helst skriva ännu ett inlägg och jag hoppas ändå att det blir det sista. Ska jagvara ärlig så har jag många gånger satt mig ned och skrivit innan jag har kommit på att ”Nä, just ja… skriver ju inte längre för bloggen”. Tomt har det varit men det är ju så med vanor, det blir tomt efter dem. Skit samma vad det gäller.

På något vis definierar jag mitt liv före och efter snoppogan, vilket kanske är ganska logiskt. Nu har jag dessutom börjat tänka ”före och efter Alfta”. I Alfta hände massor och därefter har det fortsatt att hända. Det händer så mycket och allt händer i min skalle, får be tankarna ta kölapp och sätta sig i väntrummet för jag hinner inte riktigt med.

Jag har ett par funderingar, som jag tänker lägga in. De känns viktiga för mig att få med i bloggen. Den första kommer idag… eller kanske i morgon… om jag nu inte hinner ändra mig igen förstås.