Apropå Försäkringskassans nya regler, som ärligt talat skrämmer mig. Har hittills inte haft några problem med dem men orolig har jag allt blivit i samband med de nya reglerna. Antar att det finns människor som vill vara hemma, som behöver en spark i arselet för att komma tillbaka till jobbet. Sedan finns de som är sjuka och behöver lägga sin tid till att bli friska, inte på att bli oroliga över ekonomin eller behöva bråka med Försäkringskassan. Jag önskar att jag orkade jobba men jag är ju inte redo än… Fick ett litet bryt en dag och i förskott tog jag ut ilskan över att Försäkringskassan eventuellt skulle vägra betala mig några pengar... hrm... smattrade ner elaka ord med tangenterna och jag står för vartenda ett... om det nu skulle ske alltså...hrm... ja... ibland är det svårt att leva i nuet...
Det är då själva fan vad tid allt måste ta. Först snoppogebesked, operationer och behandlingar. Sedan en massa värk, trötthet, hinna ikapp och annan skit. Varför kan det inte bara vara så att allting bearbetas under tiden man får behandlingarna, så att man sedan kan kasta sig in i arbetslivet igen? Det är ju så Försäkringskassan vill ha det i alla fall och nog fasen skulle jag hundra gånger hellre jobba än att gå hemma och vara omgiven av mina snoppogerester. Så varför fungerar det inte så? Varför sitter jag här med en trött kropp och mosig hjärna, som inte alls orkar göra som Försäkringskassan vill? Tro förresten om de som bestämmer reglerna på den skrämmande Försäkringskassan någon gång har genomgått cellgiftsbehandling? Inte klarat att ta sig ur sängen för att musklerna slutat fungera? Varit tvungen att smörja fötterna med mirakelsalva eftersom gifterna orsakat enorma sprickor som gör fötterna omöjliga att gå på? Inte kunnat äta eftersom munnen är full med blåsor eller för att allt antingen smakar kartong eller metall? Spytt som en gris när gifterna gjort sitt jobb? Haft sådan värk av gifterna att de blivit inlagda och fullpumpade med morfin för att kunna existera? Har de fått mediciner som gett sådan förstoppning att det känts som om man skiter ut meloner? Tappat naglarna av gifterna? Eller har de strålats så att det bränt sönder huden, lämnat stora öppna sår som inte läker på evigheter? Jag undrar också om de har känt ångesten ta över hela kroppen, den ohyggliga vissheten sprida sig i kroppen, om att jag har en dödlig sjukdom och kommer jag snart att dö och lämna mina barn utan sin mamma? Kommer mitt liv att sluta nu, allra redan?
Har ni känt det, satans idiotiska beslutfattare?
Så faktum är att jag har haft fullt upp med att överleva varje dag. Fullt upp med att se till att ta mig till nästa dag. Dragit mig fram med hårda nypor, skrapat upp naglarna i min iver att ta mig vidare… i min önskan att fortsätta att leva… fingertopparna blodiga och knäna uppskrapade… Hjärnan fullkomligt med i nuet men ändå med en stor dos av fasansfull rädsla för det som har varit och vad som skall komma. Slitit som ett galet djur med att ta kontroll, har jag kontroll nu? Kan jag ha kontroll nu?
Precis när jag har tagit mig upp från knästående, precis när jag darrande rest mig och tagit mina första steg… De där första stegen som innehåller gammal rädsla och trötthet men försiktigt sviktar av nytt hopp. Hoppet som kommer att föra mig vidare och nu mår jag bra så nu börjar jag jobba… Jippi ropar Försäkringskassan men tji fick de för poff så small det till och så kom tröttheten och nä inte orkar jag jobba jag hinner ju knappt duscha så är det dags att laga middag så hur fan ska jag hinna jobba?
När jag fick veta att jag hade en elak jäkla snoppoga så gick hela min kropp och hjärna in i någon sorts ”ta-hand-om-situationen- stadie”. Nu när jag har tagit mig igenom skiten och tror att jag är klar färdig så inser jag att det är obearbetade delar kvar. För min del är det dags att ta tag i livet. Strukturera och dona. Det är ju nu jag orkar skapa mig ett nytt liv efter den stora katastrofen. När jag har gjort det klart tänker jag börja arbeta. Det känns skönt att veta att då kommer jag att orka arbeta för då har jag varit så smart att jag sett till att jag mår bra först.
Min uppgift just nu är att se till att må bra.
Det borde vara allas uppgift att se till att de mår bra.
Då skulle ju dessutom beslutsfattarna på Försäkringskassan bli skitglada…
Och hoppsan så blir alla nöjda.
