Basilusker

Trött är jag men annars är allt helt ok. Ganska ofta nu för tiden får jag spunk av att vara sysslolös så häromdagen slirade jag iväg i den blöta snömodden i min lilla svarta fara och hämtade Helén och intog lite mat där det fanns fler människor än jag och min familj. Det var underbart att sitta på en restaurang omgiven av en hel hög med surrande människor och få prata om allt och inget med en vän. Fakta är att jag blir enormt less på mitt hem emellanåt, trots att jag älskar våran underbara lägenhet. Men konstigt vore det väl om jag, som den sociala människa jag är, skulle trivas med att inte träffa en jäkel på flera veckor?!

Såhär är det; Min sköterska säger att jag kan umgås med folk och hon säger att jag kan åka och shoppa eller inta en måltid på restaurang… bara jag inte gör det när mina värden är låga och bara jag i övrigt inte umgås med folk som är sjuka på något vis eller har någon i familjen som ligger hemma och kräks… Hennes exakta ord när hon pratade om att jag visst kan åka till exempelvis Birsta var: ”Du behöver ju inte låta någon hosta på dig…”

För mig är det så viktigt att jag får leva ett så normalt liv som möjligt när jag orkar det. Om jag inte får det så tror jag att hela behandlingen kommer att bli jobbigare och att jag kommer att tappa livsglädjen. Så i fortsättningen kommer jag att göra saker som gör mig glad men som inte är idiotiska… alla ni i min omgivning får gärna fortsätta att påminna mig om de olika ”faror” som finns runt omkring mig men ni behöver inte vara övernitiska.

Idag ska jag hålla mig hemma… jag vet att under dessa dagar efter behandlingen brukar mina värden vara skitdåliga så då får jag ju inte utsätta mig för onödiga basilusker.

Så roligt att höra av dig, Annika och nu har jag lagt in min mailadress i profilen. Hör av dig!

Kramar :)

Snor

Jag tror att jag har ändrat mig, mamma kom och hämta ditt barnbarn! ;)

Inatt vaknade jag av att Max stod i dörren till vårt sovrum och sa att han mådde ”skitdåligt”. När jag tittade på klockan såg jag att den var 05.20 och jag nästan skrek till Royne att ”nu har det vänt – jag har inte vaknat en endaste gång sedan vi somnade. Åh, vad lycklig jag blir”! Varje natt i 3-5 dagar efter behandlingen så sover jag ca 1 timme innan jag vaknar och ligger ca en timme innan jag somnar om – fyy vad trött man blir av att sova så dåligt!

Fast nu var det Max jag skulle berätta om. Han väckte oss, sa att han mådde ”skitdåligt” och då klev jag såklart upp och vinglade in till honom (uppfylld av jag-har-sovit-mer-än-en-timme-lyckoruset). Jag hävde mig ner på hans sängkant och donade med snorpapper, nässpray, febertermometer och Alvedon och mitt i detta så nyser ungen den värsta nysningen jag någonsin varit med om. Han bara nös rakt ut, utan att vända sig mot väggen, vilket betyder att en hel hög med snorloskor totalt stänkte ner min ollonskalle… jag blev fullkomligt pepprad av hans SNOR. Jag vrålade så mycket man kan halv sex på morgonen och rusade in på toa där jag stoppade ollonskallen under kranen och tvättade… när jag kom tillbaka fick jag trösta sonen som mitt i feberyran var ledsen och säker på att han orsakat några övernattningar för mig på sjukhuset…

Som sagt… det går inte att akta sig för allt och alla och vem vill akta sig för min prins till son… oavsett om han pepprar min ollonskalle full med snor?

En gång till!

Jahapp… så fixade man det en gång till… magen som bubblade och slog volter… spyan som låg där i halsgropen och jäklades… än en gång var det såklart bara en känsla av rädsla och oro. Det var ok att få behandlingen denna gång med, även om jag mådde illa. Jag klarar det och jag kommer att fortsätta att klara det! Jag är nästan övertygad om att illamåendet kommer att bli mindre för varje behandling! Hrm…

Nu börjar det vända. Tror jag i alla fall. Jag är trött och sover dåligt men jag känner mig mer ok. I onsdags gav Royne mig en spruta i låret som ser till att få fart på de vita blodkropparna och jisses vad den ställde till det i bäckenet och bröstbenet. Molande värk utav bara den i benmärgen… fast det är också bättre och inte har jag lust att bli tvungen att ligga inne igen. Så sprutan var en bra spruta!

Så kom Max hem i torsdags kväll med snorig snok och idag har han lite feber. Min första tanke var att fixa fram munskydd… nästa tanke var att till och med kanske ”placera” honom hos mormor tills han är frisk igen. De där tankarna rinner genom skallen fort som attan för inom några sekunder så insåg jag att det bara var konstiga tankar. Jag mår bäst med sonen nära och smittan har redan skett i så fall. Det går inte att akta sig för allt och alla.

Så nu ska jag göra det jag hoppas att ni alla gör – njuta av helgen!

Sedan ska jag fortsätta att njuta av ALLA dagar som jag mår bra och dessutom förstå en härlig sak: halva cellgiftsbehandlingen är klar nu!

Det ÄR lördag idag…

Det är inte tisdag tidigt på morgonen då magen känns som om jag sitter i en karusell. Ni måste förstå att jag verkligen hatar karuseller… att bara se en karusell gör att det börjar snurra runt i skallen på mig… magen börjar bubbla och slå volter i rena förskräckelsen och spyan ligger plötsligt och väntar på att få komma ut. Den trycker på precis i den lilla gropen där halsen möter bröstet. Ni vet var jag menar va? Och ni vet vad jag menar? För visst har de flesta av er bävat inför något ni inte vill vara med om? Tänkt ut massor med bra lösningar för hur ni ska komma undan detta jobbiga som ni helst bara vill glömma bort? Legat sömnlös och önskat att ni ska kunna somna och sedan vakna morgonen efter och inse att allt bara varit en dum och elak dröm? Det kan vara precis vad som helst som får en att må så. Kanske en räkning man inte har råd att betala och så närmar sig sista dagen i månaden… eller kanske ens barn är sjukt… eller så väntar man på ett besked som kan vara negativt… ja det kan vara precis vad som helst som får en att helt enkelt må skit!

Så kanske har många av er mått dåligt i flera dagar över att dagen med stort S har närmat sig (Skitdagen). Det är precis här, med spyan som ligger och lurar i den lilla gropen där halsen möter bröstet, jag försöker stoppa mig själv. Stoppa mig från att tänka på hur jag kommer att må på tisdag efter nästa behandling. Kommer jag att må ännu sämre… kommer jag att få mer värk, mer blåsor i munnen, bli tröttare, mer illamående… vilka biverkningar kommer att tillkomma… STOPP!!! Nu räcker det – jag njuter tydligen av att plåga mig själv så nu stoppar jag dessa destruktiva tankar och njuter av att jag faktiskt mår bra idag. Jag är glad och lycklig över enormt många saker! Skulle jag börja räkna upp alla saker som gör mig glad och lycklig så skulle jag behöva skriva flera sidor och det är väl positivt om något!?

Min Lizzy sa till mig ”Försök njuta av dina bra dagar” och det är ju ett förbannat bra råd just nu. Det är ju faktiskt lördag idag…

Down

Jag är ledsen.
Och sur.
Ledsen och sur för att mina värden har sjunkit igen… så nu måste jag ta det lugnt och inte "socialisera"… hrm aldrig har det varit så viktigt att få umgås med mina nära eller att bara kunna släntra in på affären och köpa det som behövs… men jag vågar inte det för mina vita blodplättar måste få en chans att bli fler… vill ju inte riskera att inte få behandlingen på tisdag. Fast i mina drömmar så slipper jag fler behandlingar… börjar redan bli nervös för nästa behandling. De är liksom bara blä, blä och blä. Med ett positivt tänkande så är de dock tokbra – för tusan, de gör ju så att jag får vara frisk!

Denna dag, som jag har tillbringat med Ebba 3 år, hennes föräldrar och Helén, ska jag hålla färsk i minnet. Vi firade att Ebbas provsvar visade att hon är frisk – ingen elak jäkel kvar i henne tack och lov! Ebba fick en liten nalle av mig som hon döpte till Bäbis och den sköt hon på med pilar… hon fick en pilbåge av Helén. Hon sköt med den på fönstren också… den unga damen behöver verkligen börja på dagis igen, hehe.

Det känns märkligt att vara sur och ledsen, känner inte riktigt igen mig själv.
Fast det går ju över, imorgon är jag glad igen!

Skickar varma och hjärtliga kramar såhär på alla hjärtans dag!

Hemma igen!

Hemma igen och jisses vad det känns bra! Jag har helt klart blivit väl omhändertagen men hemma är ju bäst. Mina värden är fortfarande inte bra men nu är jag garderad med penicillin och har lovat hålla mig från folksamlingar och människor i min omgivning som bär på förkylningar eller dylikt. På grund av de taskiga värdena är jag trött men annars mår jag toppen!

Det hände en märklig sak på sjukhuset i morse... i godan ro satt jag i sängen med datorn och kollade mail när dörren plötsligt öppnades. In klev en karl i läkarrock och han ställde sig och tittade på mig samtidigt som han sa att han inte skulle hälsa eftersom han var aningen förkyld. Min första tanke var att han rymt från psykavdelningen, snott en läkarrock och nu skulle göra livet surt för mig. Flyktvägen (genom dörren) var spärrad av karln insåg jag snabbt...
Sedan började han prata om att jag såg pigg och fräsch ut och därefter frågade han om mitt yrke innan han drog igång en jävulsk svada om cancerforskning.

I tio minuter satt jag bara och stirrade på karln och funderade över när de skulle komma med tvångströja och brotta ner honom. Plötsligt sa han "vi ses på ronden" och sedan gick han...
Tro´t eller ej men karln kom på ronden tillsammans med min läkare. Han var underläkare, arbetade på en annan avdelning men ville lära sig mer om onkologen.
Taskigt att vara läkare men bli tagen för att vara psykpatient...
Förlåt du konstige karl...

Nu ska jag laga en riktigt smaskig middag och njuta av den tillsammans med de mina!
Kramar :)

Sjukhus

Hmm… hade planerat att kasta lite skit på Katta nu men jag har ångrat mig. Jag vet ju att hon har enormt dåligt samvete fast hon inte ska ha det! Inget är hennes fel! Dessutom så hittade Royne en påse med salta fiskar på dörren när han kom hem så skulle någon skuld ha fallit på henne så är den som bortblåst nu… Royne älskar salta fiskar…

Förklaring: Jag ligger inne på Sundsvalls sjukhus eftersom jag fick feber igår eftermiddag. Jag blir kvar några dagar då min kropp är i avsaknad av vita blodkroppar. Det betyder att jag är väldigt mottaglig för infektioner av olika slag och då behåller de mig här tills värdena har blivit bättre. Kattas inblandning är inte bekräftad men jag tillbringade två dagar med henne och sen blev hon kraftigt förkyld och fick feber. Kan ha smittats av henne ELLER av någon helt annan på något ställe jag har varit och andats in dumma baskelusker.

Fast i onsdags när Katta och jag var i Birsta så var det ett gäng killar som glodde på min ollonskalle, vilket jag tolkade som att de trodde att jag var lesbisk… Jaja, Max pappa kommentar om min ollonskalle var ”fan du ser ju ut som en snygg läbba”… så jag sa till Katta ”Kolla vad killarna glor, de tror nog att vi är läbbor” vilket Katta höll med om samtidigt som hon eldigt kramade mig…

Hur som helst saknar jag min familj, vill vara hemma och njuta av helgen. Men jag har det bra, äter massor och blir enormt uppassad. Jag får antibiotika genom dropp och febern är borta. Jag är bara lite trött och har lite ont i kroppen. Dagen har runnit iväg med besök från Royne och Max och efter det kom storebror fullastad med godsaker.
Så jag har haft en fin dag idag! Hoppas ni har haft det med! :)

Lite av varje

Jag är som alla andra när det gäller att gråta. Tror jag. Ibland gråter jag för att jag är ledsen och ibland gråter jag av lycka. Precis nu läste jag ett mail från en vän som fick mig att gråta av båda anledningarna. Mailägaren har en syster som också har snoppoga och hon skriver att hon blir uppmuntrad när hon läser min blogg. Den tanken är svindlande för mig. Att jag kan uppmuntra människor genom mina ord. Det får mig att gråta.

Efter denna behandling har jag varit trött länge. Jag hade inte förväntat mig det så jag har surat. Jag har surat sedan i söndags för förra gången var jag ju pigg på söndagen… Klart jag skulle vara pigg denna gång med. Men… jag är fortfarande trött även om jag fungerar och faktiskt håller mig vaken hela dagarna nu. Jag somnar inte längre så fort jag sätter mig ner.

En sak som jag har bestämt är att inte skriva mer utförligt om mina biverkningar eftersom jag har kommit fram till att OM någon läser som har snoppoga så ska den personen inte behöva påverkas. Alla har ju rätt att få sina egna biverkningar, menar jag.

Förutom att jag har varit trött så har jag haft enormt fina dagar. I tisdags bakade jag semlor, trots att jag helst ville sova. Att baka semlor är något heligt för mig. Jag bakar efter ett recept från en arbetskollega och semlorna liksom smälter i munnen. De är himmelska! Jag nämner inga namn men jag och en vän proppade i oss två var och oj vad gott det var – sista tuggan var lite motig men…

Just ja, det var den dagen jag grät. Igen. Det var av lycka och nä det var inte på grund av att semlorna var fantastiskt goda, jag lovar att jag inte är så lättroad. Nä, det var på grund av att jag insåg att jag inte skulle kunna ta mig till Sundsvall och den viktiga sminkkursen. Vi med snoppoga blir erbjuden en sminkkurs där man får lära sig sminka en ollonskalle och dessutom skulle man få sminkprover. Jag vågade inte köra i mörkret pga. min trötthet och mitt usla mörkerseende så vad händer? Jo, min semlavän styrde upp det hela. Hennes föräldrar fixade till det så att (äh nu skriver jag i alla fall namnet på pappan) Conny körde till Sundsvall. För dem var det självklart att de skulle ställa upp för mig. Snyft, nu kommer det tårar igen – jag är nog rätt blödig. Fast det är härligt med känslor och det är helt underbart att vara omgiven av dessa givande människor!

Så igår blev det sminkkurs där jag fick lära mig att sminka mig och knyta snygga sjalar runt skallen. Många sminkföretag sponsrar detta så jag gick därifrån med ett nytt ansikte och en sminkväska innehållande prylar för flera tusenlappar – tjosan.
Sedan hann vi ju med en sväng till Birsta också, konstigt nog… hehe

Förresten - så roligt att höra av dig, Mumsan! Hälsa mor!

Idag ska jag och min semlavän baka muffins med gojs både i och på… jisses jag hör när jag läser det jag skrivit att det låter som om jag är helt besatt av att äta.

Det är nog sant, ve den cellrenovering som gör så att jag inte kan äta!

Kramar :)

Tredje dagen

Hahaha… jag har en galen men klok vän!
Vid förra behandlingen kom ett paket på posten. I paketet låg en virknål tillsammans med ett par nystan med virktråd (garn?). Med detta kom ett brev där det stod hur jag skulle virka.
Jag virka?
Jo, jag försökte och när jag var krypig i kroppen satte jag mig och virkade några varv.
Men det är liksom inte min grej så sedan blev det inget mer av det.
I onsdags fick jag dåligt samvete… för då kom ett nytt paket på posten… med världens mjukaste, sötaste och gosigaste hund i. Virkningen skulle ha blivit ett koppel till denna hund. För att jag skulle komma ut och rasta hunden… och mig själv!
Jag försökte med att jag hör till överklassen som bär på sina hundar men jag tror inte Lizzy köpte det… fast idag tog jag mig till soptunnan med hunden innanför jackan. Jag sneglade vilt mot alla grannar helt övertygad om att de allihop stod i fönstren och glodde på mig. ”Kolla den galna rakade kvinnan som bara latar sig hela dagarna, nu har hon ett gosedjur med sig när hon slänger soporna!”
TACK min goa vän, Lizzy!

I övrigt är det hyfsat ok. Grymt illamående första dagen men nu inget illamående fast lite krypig i kroppen och trött så trött.
Men det blir bättre! :)