Frilla

En positiv sak med gifterna är att de plus allt kortison gjort att jag har väldigt små problem med min gräsallergi. Så här års brukar jag ha fått en eller ett par kortisonsprutor i rumpan. Hittills har jag endast behövt äta några dagars tabletter mot allergin. Skönt!

Sitter just nu på framsidan av stugan i en solstol och väntar på att himlen ska bestämma sig för om den vill ha dis, moln eller låta solen komma fram. Medan jag skriver detta värms jag plötsligt upp ordentligt och får svårt att se vad jag skriver… så jag antar att solen fick komma fram en stund. Det är fantastiskt underbart härute. Att hela tiden höra vattnet som slår mot klipporna. Att se segelbåtar glida förbi eller ett och annat fartyg tuffa på borta i horisonten. Jag behöver bara svänga i kurvan och se vattnet så börjar jag tanka kraft till min kropp och min hjärna. Förresten så tankar jag redan på vägen ut, bara för att jag vet vad som finns här…

Igår när Max och jag skulle åka till Sundsvall så såg vi skogsmöss som sprang över gatan, lite senare körde vi över en orm som låg och solade sig på grusvägen… Förra veckan skuttade en hare över vägen och precis när vi tagit över stugan sprang en rävunge över tomten… På vägen ut till stugan ser vi Alpackorna, som nyklippta spatserar i sin hage… eller fölet som redan blivit stadig på benen men fortfarande följer sin mamma som en skugga. Förstå vad Max är lyrisk över allt detta!

Har klippt mig för första gången och nu ser jag inte längre ut som ett nytt sorts ulligt djur… nä nu har jag faktiskt något man kan kalla frisyr. Royne gillar det fast tycker fortfarande att jag såg bäst ut som nyrakad, precis när jag började tappa håret. Jag gillar detta bättre eftersom det för mig står för att må bättre… för återhämtning och tillfriskning. Kort på det nedan och jag är totalt osminkad som nästan alltid (knappt tvättat mig faktiskt… ja vadå är ju på landet… hehe) men kolla vad mycket ögonbryn jag fått, nästan allt är tillbaka. Ögonfransarna är på frammarsch de med!

Lycka!

Hoppsan, glömde tacka tanterna som var ute i stugan och firade mamma igår. Tråkigt att jag inte var där men förutom att det är min ”trötta sovtid” så ville jag låta er vara ifred. Tack alla ni som tänkte på mig och tog med er så fina blommor - och mumsiga bullar!

En dag kvar av den ordinarie strålningen. Då är 25 gjorda. Efter det återstår 8 behandlingar då de strålar exakt där knölen var. Sedan ska det bli skönt att slippa åka till Sundsvall varje dag, för även om jag gillar att köra bil så är detta inte roligt. 80 minuters resa för ca 25 sekunders behandling varje vardag… Men å andra sidan så har vi ”tårtbitar” det ganska bra. Andra som opererat bort hela bröstet strålas i Umeå varje vardag i fem veckor. Det hade varit mycket mer besvärligt.

Biverkningar?
Jo nu är det dags för biverkningar igen… de gamla har inte försvunnit förrän det är dags för nya… fast det är nog lika bra för tänk om de gamla försvunnit och jag hade blivit van vi det. Då hade säkert de nya känts mycket jobbigare. Nu blir det lite som att ”när man ändå är i farten så…” Och jämfört med biverkningarna från cellgifterna så är dessa nästan fjantiga… (dumt att uttrycka sig så för de är nog så hemska) men cellgifternas biverkningar var verkligen ett rent helvete. Jag huskes bara jag tänker på det. Nä, nu är det ”lindriga” saker som trötthet och brännskador… Det område som strålas blir brännskadat, vilket fungerar ungefär som om jag toksolat i Afrika utan solskydd… det medför såklart brännskadeproblem som sveda och stramhet… än så länge… Jag har klarat mig ganska bra hittills faktiskt – ta i trä! Jag smörjer med aloe vera flera gånger om dagen och hoppas på att det ska mildra det hela.

Igår fyllde mammamorsan 69 år och vi barn med bihang hade självklart styrt upp med presenter. Hennes DvD hade pajjat med favoritskivan i så vi fixade ny DvD och nya skivor, några brända med samma favoritmusik. Döm om mammas förvåning när Jocke tog lös den gamla DvD:n och först tappade den med ett brak i golvet och sedan körde kniven i den så att skivan av ren skräck hoppade ut… mammas ögon stod rätt ut men vid knivanfallet gick hennes ögon mot paketen och just då förstod hon nog vad som fanns i dem. Glad blev hon!

Nu dags för prommis innan jag somnar sittandes…

Lugnet

Gårdagen var som midsommar ska vara. Stångresning… hahaha ja det lät ju kul men jag pratar om midsommarstången. Lekar för barnen, den bästa var nog grodspottningen… godisgrodan den gröna som skulle spottas längst… Max tog nästan i så brallorna sprack men det var svårt att spotta långt… Vi blev många och det var trevligt. Hur trevligt som helst var det. Max syrror (förutom Sandra) var med och dessutom deras far… det blev lite ”Tomten är far till alla barnen”-varning och tanterna härute verkade bli lite förvirrade då vi blev presenterade men det var helt ok. Familjer ser annorlunda ut idag. Jag är glad att vi kan umgås och ha trevligt tillsammans.

Håret växer som bara den… överallt… snart får jag börja raka mig från hyska ner till knäna… Känner ni inte igen mig så beror det på att jag inte orkar plocka ögonbrynen så snart är de så buskiga att ögonen inte syns. Typ. Det absolut bästa är i alla fall att ögonfransarna är på väg tillbaka! Med andra ord är fiskögonen snart väck och... JIHAAAAAAA! Jag är en människa som trivs i ögonfransar. (Dock inte lösa sådana…)

Annars?
Jopp, vi har målat klart i stugan så nu äre liksom ännu mer trivsamt.
Molnen i skallen blir färre av lugnet och skönheten härute. Idag har det blåst som bara den och spöregnet och åskan låg ute till havs. En fröjd för ögat var det.

Vi har haft en skön slappardag… i morgon är det en ny underbar dag!
Hoppas allt är fint med er alla!

Förut när jag har varit på onkologen har jag nog varit väldigt upptagen av mig själv. Upptagen av mina känslor och mitt mående. När jag har kommit dit har jag ju varit fullt upptagen med att stångas med min oro. Idag var det annorlunda.

Idag la jag märke till alla andra mycket mer. Kvinnan bredvid mig med tjocktarmscancer, som får cellgifter varannan vecka och däremellan tar hon också gifter själv hemma… jag låg där hela dagen och hann med att se en del… I mitt rum hann det ligga två olika kvinnor. En kvinna var där för första gången och hon var helt stum av skräck… jag antar att det var samma skräck som jag hade, skräck inför vad som komma skulle. Jag ville sträcka ut handen och trösta henne… rabbla en massa ord som alla förklarar att hon kommer att fixa det. Men jag orkade inte för jag var helt borta i skallen. De tryckte i mig allergitjossan så att jag blev så vansinnigt trött. Jag sov hela förmiddagen, var vaken en stund vid lunch men fortsatte sova till och med en stund när jag kom hem.

Att se alla andra var absolut inte trösterikt utan enormt upprivande. Ibland kan jag förbanna den sidan av mig som så lätt känner med andra. Ofta är den en fördel men ibland en ren plåga. Idag var det en plåga, det tröstade inte alls att se att andra också befinner sig i samma situation. Snarare blev det en påminnelse om allt som varit. Vilket i och för sig är nyttigt eftersom det aldrig är bra att stänga in saker. Nu fick jag bearbeta allt en gång till och oj vad det kändes. Det kändes hela dagen, som en rejäl bamseklump där nere i halsen.

Kärleken och jag åkte ut till stugan för att måla efter middagen. Eller Royne skulle måla, jag har fått målarförbud för min rygg har pajat efter den senaste målningen. (Ja, Ulf Roland jag försöker hitta tid för att komma till dig på massage men det måste tyvärr vänta till nästa vecka:). Hur som helst så svepte jag in mig i en filt och la mig i en solstol och kollade på utsikten. Hörde vågorna slå mot klipporna. Då gick jag igenom dagen som tog mig tillbaka genom gifternas tid. Jag kollade in moln och boxade bort moln. Till slut var klumpen i halsen så gott som borta. Fast jag förstår en sak och det är att jag är trött nu. Trött både i kroppen och sinnet. Strålningen tar på men mest är det nog tiden som har varit. Jag har därför bestämt mig för att ge mig själv tid. Inte tro att jag orkar lika mycket som förr utan verkligen ta det lugnt. Låta min återhämtning ta den tid den behöver. Alla som känner mig väl vet att det kommer bli en liten kamp för mig att ta det lugnt. Ni får gärna påminna mig. För min kropp och min hjärna behöver verkligen vila.

Jag har bestämt mig för att dagen i alla fall har varit bra. Den har varit uppslitande och jobbig men nyttig och givande. Det är härligt med insikter även om de ibland är en pina.

Nu är den första behandlingen med Herceptinet över och det betyder att jag kommer att vara klar med den behandlingen till midsommar nästa år. Nä fy… det lät inte upplyftande… ett helt års behandling kvar… det raderar jag i hjärnan för tillfället...

Kommer jag alltid att vara orolig över framtiden – rädd för återfall? Eller kommer tiden som har varit att förblekna och bli ett minne blott? Kan jag göra som Anneli en gång sa till mig ”Lämna det bakomflutna framför dig???" :)

Bordsskick...

Lite trådig inför morgondagen. Orkar inte skriva något deprimerande inlägg om det utan lägger istället in ett kort på mig och Elin. När kortet tas äter vi framför tv:n och hejar vilt på Sverige som spelar mot Spanien. Elin har pizzasallad fulla munnen, som synes. Det är ett kort jag blir glad av och skrattar åt.

Det är skönare att skratta än att oroa sig för morgondagen.

Ho, ho, ho hoppsan...

Ho, ho, ho, hoppsan säger jag… precis som Royne gjorde när en tjej gjorde en bananskalsramling utför en trappa på Pillas bröllopsfest… Han sa det väldigt högt… och han PEKADE också. Tokfan.

Jag säger ho, ho, ho hoppsan för nu är det dags för nästa fas. Herceptinfasen… Jag kan grinigt konstatera att den triggar gamla känslor. Eller gamla och gamla förresten, det är ju inte så länge sedan jag åkte till Sundsvalls sjukhus för att få den sista cellgiftsbehandlingen. Satt där i bilen med kroppen full av ångest… molnen gick aldrig att boxa bort från himlen i huvudet så lilla pillret fick hjälpa till. Då blev himlen nästan helt blå… i alla fall med så lite moln att det blev hanterbart. När jag sedan satt där i sängen med droppet kopplat till venporten så släppte ångesten helt. Ingen återvändo liksom…

På tisdag är det dags igen för bilfärd till Sundsvall, provtagning på labbet och sedan dropp genom venporten. Det räcker för att hjärnan automatiskt bestämmer att det är läskigt. Att det är ångest. MEN den här gången handlar det inte om cellgifter… det handlar om Herceptinet och det slår inte ut min kropp totalt. Det ska jag knappt märka av. Förutom första gången då… feber och allmän sjukdomskänsla… Att få Herceptinet tar ca 1 ½ timme men jag måste stanna där i sammanlagt sex timmar. Får inte lämna avdelningen eftersom de vill ha full koll på mig om jag skulle få någon allergisk reaktion. En sköterska kommer att följa mig ner till strålningen – och tillbaka igen.

Det ska bli skönt när första gången är gjord. Efter det kanske hjärnan fattar att det inte är dumma gifter som gör att jag får en massa pissiga biverkningar. Att bege sig till onkologavdelningen utan ångest kommer att bli en trevlig upplevelse. Min sköterska Kristin berättade om patienter som flera år efter behandling börjat må illa när hon mött dem på stan. Hu vilket taskigt jobb…

Denna vecka är galet full med saker att göra fast allt är roligt. Igår var jag på helkroppsmassage och det var helt underbart! Idag har Royne och jag börjat måla i stugan och oj vad fint det blir med vitt istället för allt bläigt träfärgat. I morgon är det dags för lillsyrrans student och frågan är om inte alla studenter skulle behöva avgiftning efter deras sista två veckor i skolan… Hon fyllde år för en vecka sedan och då önskade hon sig huvudvärkstabletter…

Nä, dags att koja – ha´t så länge och Pilla, förlåt men jag hinner nog inte skriva på ett tag nu. Bara för din skull har jag suttit uppe såhär sent… =)

Inte många kommer att förstå detta men det gör den det berör… Cissi – skickar en hel hög med varma styrkekramar till dig. Du har gjort ett enormt ”jobb” och nu hoppas jag att du får en fantastisk sommar!

Hönsmamma

När jag gick ner mot klipporna såg jag inte skymten av varken Max eller Royne. De hade gått ner för att fiska och jag ville se hur det gick. Hönsmamman skapade bilder i skallen (som inte är någon ollonskalle längre…) ”Hmm, tro om Max står för nära vattnet eller på en för hög klippa… trillar han i så är det ju inte bra… slår säkert huvudet… kallt som f-n är det dessutom…” När jag kom närmare och hade hoppat över lite klippor så såg jag dem och självklart stod Max både för högt upp OCH för nära kanten. Hönsmamman Malin började svadan ”Men Max nu står du för nära… kom och ställ dig här… nä, inte där – OJ HÅLL DIG FRÅN KANTEN – se dig för ordentligt gubben…” Sedan kände jag Roynes ögon på mig och mötte då hans blick. Han log men jag såg i hans ögon att jag borde gå därifrån. Han sa att om Max ramlar i så hoppar han i och drar upp honom. Hmm… övervägde starkt att opponera mig men karln är ju till och med dykare och det tillsammans med att jag kände att jag liksom hönsade för mycket fick mig att ge upp.

Så jag traskade upp till stugan och la mig på solstolen med en god bok, njöt av solen… ända tills jag kastade en blick ner mot vattnet och såg Max och Royne komma tillbaka från klipporna. Tänkte ”Men vänta… det är nåt som inte stämmer. Ser inte Max lite konstig ut?” De höll varandra i handen och när de kom närmare stugan och mig så såg jag att det rann om Max kläder. ”Vadvardetjagsa” flög genom huvudet på mig samtidigt som allt blod flög upp i skallen där det blev en salig blandning av rädsla och arghet. Jag andades lite och lugnade mig. ”Prinsen min skrattar så han verkar inte vara skadad… Roynes kläder är torra så han har inte behövt ge sig i vattnet efter pojken”. Så jag var tyst och när Royne sa att han kommer att ramla i fler gånger så tänkte jag att det kommer han nog att göra. Han behöver ju lära sig…

Ett par timmar senare lirade Max och jag bandy. Vi turades om att skjuta och stå i mål. Jag har inte någon koll alls på hur man skjuter höjdare men självklart lyckades jag få till värsta stenhårda höjdaren, som bara flög iväg och smackade Max rakt på munnen på med ett ”smock”. Han kastade sig fram med händerna för munnen och nu flög allt mitt blod upp i skallen av rädsla. Rusade fram och kramade honom, bad att få se samtidigt som jag sa förlåt. Max visade munnen och hoppsan det var hål i underläppen som blodet rann från. Max sa ”Mamma, det gör inget”.

Jag skämdes, Royne retade mig och inom fem minuter hade Max läppar svullnat upp till ofantlig storlek... Det är f-n inte lätt att vara hönsmamma och råka göra illa prinsen sin!

Annars mår jag rätt så bra, håret växer så det knakar – jag har coolaste dunbollen på skallen. Ögonbrynen börjar buska till sig, faktiskt så har allt hår på hela kroppen kommit tillbaka med en enorm fart. Men med ögonfransarna är det värre.

Tänk om jag måste ha fiskögon för all framtid?

Njuuuuta!

Kolla in utsikten från tomten på vår stuga... ja visst tar den andan ur en? Det är att fylla på kraft på hög nivå. I love it! Rensa, röja och städa… samtidigt njuta i fulla drag… låter rubbat jag vet men det är sant. Jag har rensat, röjt och städat i vår stuga samtidigt som jag har haft ett glatt leende på läpparna. Jag har varit varm och mjuk inombords och då och då har jag hojtat till Royne ”Fatta att detta är våran” med ett tokskratt. Vår stuga. Min och Roynes. Stugan som får det att bli lugnt i kroppen. Bara jag tänker på hur vackert det är där så blir jag lugn och harmonisk i hela kroppen. Tänk er då hur man blir av att vara där! Jag blir som en leende såsig sladdertopp med bara njut i hela mig. Vill sitta på verandan (där mamma på bilden paddar sig och Royne monterar ihop sommarens födogörare - grillen) och äta goda saker, sitta med en bok i famnen som jag inte läser eftersom utsikten hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Höra vattnets vågor som slår mot stenarna och klipporna. Om och om igen. Se en båt eller ett fartyg sakta glida förbi. Jisses det är lycka – många saker i livet är ren och skär lycka!

Jag undrar – kan det bli bättre än att få återhämta sig på ett sådant sätt? Efter de månader som har gått av… ja oj vad kan jag skriva? Slit? Kämpa? Trötthet? Ångest? Tårar? Får trycka in en massa glädje här också för så har det ju varit. Har ingen aning om hur jag lättast kan beskriva tiden som har varit för den har varit fylld av så mycket. Får kalla den för snoppogetiden… Det beskriver allt för mig.Jag vet att det inte är klart ännu. Strålning kvar till mitten av juli… sedan Herceptinet till nästa sommar… men det känns ändå som att det svåraste är över – den mest jobbiga perioden har passerat och nu är det dags att hämta kraft. Att då ”ramla” över denna stuga, ha möjlighet och förmånen att få köpa den och att få tillbringa tid där… DET känns fantastiskt underbart. Jag är lyckligt lottad och jag är enormt tacksam för det. Så denna sommar tänker jag fylla med lycka och vällust på alla sätt jag kan. Jag har aldrig någonsin känt att jag behöver det mer än nu!
Lizzy - här får ni bo när ni kommer och hälsar på!=)