Hönsmamma

När jag gick ner mot klipporna såg jag inte skymten av varken Max eller Royne. De hade gått ner för att fiska och jag ville se hur det gick. Hönsmamman skapade bilder i skallen (som inte är någon ollonskalle längre…) ”Hmm, tro om Max står för nära vattnet eller på en för hög klippa… trillar han i så är det ju inte bra… slår säkert huvudet… kallt som f-n är det dessutom…” När jag kom närmare och hade hoppat över lite klippor så såg jag dem och självklart stod Max både för högt upp OCH för nära kanten. Hönsmamman Malin började svadan ”Men Max nu står du för nära… kom och ställ dig här… nä, inte där – OJ HÅLL DIG FRÅN KANTEN – se dig för ordentligt gubben…” Sedan kände jag Roynes ögon på mig och mötte då hans blick. Han log men jag såg i hans ögon att jag borde gå därifrån. Han sa att om Max ramlar i så hoppar han i och drar upp honom. Hmm… övervägde starkt att opponera mig men karln är ju till och med dykare och det tillsammans med att jag kände att jag liksom hönsade för mycket fick mig att ge upp.

Så jag traskade upp till stugan och la mig på solstolen med en god bok, njöt av solen… ända tills jag kastade en blick ner mot vattnet och såg Max och Royne komma tillbaka från klipporna. Tänkte ”Men vänta… det är nåt som inte stämmer. Ser inte Max lite konstig ut?” De höll varandra i handen och när de kom närmare stugan och mig så såg jag att det rann om Max kläder. ”Vadvardetjagsa” flög genom huvudet på mig samtidigt som allt blod flög upp i skallen där det blev en salig blandning av rädsla och arghet. Jag andades lite och lugnade mig. ”Prinsen min skrattar så han verkar inte vara skadad… Roynes kläder är torra så han har inte behövt ge sig i vattnet efter pojken”. Så jag var tyst och när Royne sa att han kommer att ramla i fler gånger så tänkte jag att det kommer han nog att göra. Han behöver ju lära sig…

Ett par timmar senare lirade Max och jag bandy. Vi turades om att skjuta och stå i mål. Jag har inte någon koll alls på hur man skjuter höjdare men självklart lyckades jag få till värsta stenhårda höjdaren, som bara flög iväg och smackade Max rakt på munnen på med ett ”smock”. Han kastade sig fram med händerna för munnen och nu flög allt mitt blod upp i skallen av rädsla. Rusade fram och kramade honom, bad att få se samtidigt som jag sa förlåt. Max visade munnen och hoppsan det var hål i underläppen som blodet rann från. Max sa ”Mamma, det gör inget”.

Jag skämdes, Royne retade mig och inom fem minuter hade Max läppar svullnat upp till ofantlig storlek... Det är f-n inte lätt att vara hönsmamma och råka göra illa prinsen sin!

Annars mår jag rätt så bra, håret växer så det knakar – jag har coolaste dunbollen på skallen. Ögonbrynen börjar buska till sig, faktiskt så har allt hår på hela kroppen kommit tillbaka med en enorm fart. Men med ögonfransarna är det värre.

Tänk om jag måste ha fiskögon för all framtid?