Ho, ho, ho hoppsan...

Ho, ho, ho, hoppsan säger jag… precis som Royne gjorde när en tjej gjorde en bananskalsramling utför en trappa på Pillas bröllopsfest… Han sa det väldigt högt… och han PEKADE också. Tokfan.

Jag säger ho, ho, ho hoppsan för nu är det dags för nästa fas. Herceptinfasen… Jag kan grinigt konstatera att den triggar gamla känslor. Eller gamla och gamla förresten, det är ju inte så länge sedan jag åkte till Sundsvalls sjukhus för att få den sista cellgiftsbehandlingen. Satt där i bilen med kroppen full av ångest… molnen gick aldrig att boxa bort från himlen i huvudet så lilla pillret fick hjälpa till. Då blev himlen nästan helt blå… i alla fall med så lite moln att det blev hanterbart. När jag sedan satt där i sängen med droppet kopplat till venporten så släppte ångesten helt. Ingen återvändo liksom…

På tisdag är det dags igen för bilfärd till Sundsvall, provtagning på labbet och sedan dropp genom venporten. Det räcker för att hjärnan automatiskt bestämmer att det är läskigt. Att det är ångest. MEN den här gången handlar det inte om cellgifter… det handlar om Herceptinet och det slår inte ut min kropp totalt. Det ska jag knappt märka av. Förutom första gången då… feber och allmän sjukdomskänsla… Att få Herceptinet tar ca 1 ½ timme men jag måste stanna där i sammanlagt sex timmar. Får inte lämna avdelningen eftersom de vill ha full koll på mig om jag skulle få någon allergisk reaktion. En sköterska kommer att följa mig ner till strålningen – och tillbaka igen.

Det ska bli skönt när första gången är gjord. Efter det kanske hjärnan fattar att det inte är dumma gifter som gör att jag får en massa pissiga biverkningar. Att bege sig till onkologavdelningen utan ångest kommer att bli en trevlig upplevelse. Min sköterska Kristin berättade om patienter som flera år efter behandling börjat må illa när hon mött dem på stan. Hu vilket taskigt jobb…

Denna vecka är galet full med saker att göra fast allt är roligt. Igår var jag på helkroppsmassage och det var helt underbart! Idag har Royne och jag börjat måla i stugan och oj vad fint det blir med vitt istället för allt bläigt träfärgat. I morgon är det dags för lillsyrrans student och frågan är om inte alla studenter skulle behöva avgiftning efter deras sista två veckor i skolan… Hon fyllde år för en vecka sedan och då önskade hon sig huvudvärkstabletter…

Nä, dags att koja – ha´t så länge och Pilla, förlåt men jag hinner nog inte skriva på ett tag nu. Bara för din skull har jag suttit uppe såhär sent… =)

Inte många kommer att förstå detta men det gör den det berör… Cissi – skickar en hel hög med varma styrkekramar till dig. Du har gjort ett enormt ”jobb” och nu hoppas jag att du får en fantastisk sommar!