Inför resan

Hmm... sitter precis och försöker ignorera Elin som torkar upp gårdagens middagsmat från golvet... det finns ingen som är så morgonsur som Elin! Tänk er att man helst inte vill kliva upp samtidigt som henne på morgonen, så sur är hon innan hmm... klockan tolv på dagen :)
Varje morgon kommer hon upp med mungiporna hängande nere vid knäskålarna (ja i alla fall nästan). Hon har ALLTID musik i öronen så att hon ska slippa höra vad man säger och såklart - för att visa att hon inte vill prata...

I vanliga fall så låter jag henne hållas men idag var det lite svårare. När hon nyss skulle plocka ur frukostprylarna ur kylen var hon slö och orkade inte flytta på det ena för att få ut det andra. Så en matlåda med bulgur och köttgryta rasade ner på golvet... Hehe bulgur är små elaka jäklar, svåra att få upp, de liksom klistrar sig fast och har den förmågan att bli fler ju mer man torkar. På nåt vis. Jaha... nu är allt upptorkat... till slut. Elin har torkat och satt sig vid bordet utan en min och här sitter jag och småflinar, får hålla mig från att börja asgarva. Det är ingen bra idé att börja asgarva... Jag har redan fått onda ögat...
Morgonstund har guld i mund... hahahaha

Nu blir det en vecka av att mysa och ta hand om varandra. Sola, bada, äta gott och promenera. Jag ser mig själv ligga i en solstol med magen full av den inhemska och underbara honungsromen (utspädd med lite cola). Där somnar jag av romskvalpet i magen...

Kan hända att jag kollar in här från nåt Internetcafé men annars återkommer jag efter operationen nästa tisdag.

Ha en bra vecka alla! =)

Jaha...

Har haft tre ganska pissiga dagar. Rädd och arg liksom på samma gång. Gick väl igång i och med beskedet om metastaserna i armhålan. Vafasen - vet att jag ska vara lycklig över att det var så lite (micrometastaser) men det var ändå ett bakslag. Har ryckt upp mig nu!

Insett att jag är helkass på avslappning så nu har jag gjort två saker; dels lyssnat på min kurator som sa att jag skulle sluta anstränga mig... man får vara spänd när man har cancer... fokusera istället på att göra saker jag tycker är roliga...då slappnar jag av automatiskt. Det lät klokt, tycker i alla fall jag. Den andra saken jag gjort är att ta kontakt med sjukgymnastiken, för att jag inser att jag kommer att behöva just sjukgymnastik efter att de har "rensat" i armhålan. Men jag bad också om påtvingad avslappning... Påtvingad? sa sjukgymnasten. Jamen jag behöver ju få komma och bli inpackad i värme och filtar och bara koppla av, förstår du väl... sa jag... som om det vore solklart. Men för mig är det ju solklart =) här hemma finns ju saker att göra som hela tiden far runt i skallen.

Snabba fakta:
CT röntgen av buken idag - kontrast i armen, kändes varmt och som om jag höll på att pinka på mig. Och näää det gjorde jag inte! :)

Den 4 december, dagen efter att vi kommit hem från Fuerteventura, operation nummer 3. Armhålan rensas och jag får ligga kvar över natten.

Så till något roligare fast ändå så enormt sorgligt.
Idag träffade jag Ebba, 3 år gammal. Ebba hade en liten stickad mössa med ett gosedjur ovanpå och väldens finaste bruna ögon. Hon var glad och visade mig sina slangar från magen, från vilka hon får sina cellgifter. Slangarna var nedstoppade i en rosa påse. Ingen sorg hos den lilla tjejen - hon bara spred glädje och jag är tacksam över att jag fick möta henne!

Allt

Jag måste börja med att reda ut en del fakta eftersom det i något tidigare inlägg verkar ha blivit en del missförstånd. Inga av mina vänner har försvunnit utan jag har verkligen blivit omgiven av en massa änglar. Det jag menade var att jag inte orkar med att ha kontakt med alla. Per mail går det bra, för då kan jag själv välja när och om jag vill svara.

Det är omöjligt att jämföra olika krisreaktioner eftersom vi alla fungerar olika. Det är också totalt omöjligt att jämföra en krisreaktion man får i och med en sjukdom man kan dö av med en man får vid en separation eller något liknande.

Det Lizzy skrev har hon och många andra upplevt. Vad jag har förstått på Lizzy (som själv har kämpat och vunnit över sin cancer) och andra som har genomgått olika behandlingar för att få tillbaka sina liv.... är att när personen ifråga blir friskskriven så har den det psykiska arbetet kvar. Det är något som är svårt för omgivningen att förstå för i och med att de hör ordet frisk så tror de såklart att det är så. Så det var det som Lizzy ville belysa och det är ju faktiskt en viktig fråga som vi alla behöver tänka på när vi har sjuka människor i vår omgivning. Det är en låååång resa...

Men min blogg är till för mina tankar och funderingar men framför allt för positiva kommentarer, debattera får vi göra någon annanstans. Så nu lämnar vi detta därhän!

Som vanligt vill jag tacka alla fantastiska människor som finns i min närhet - ni är underbara!

Härom dagen fick jag ett spel - minns inte på vad men huu vad jag blev arg. Oturligt nog var Max hemma men den lille prinsen kom när jag lugnat mig. Han log med hela ansiktet och sa "Mamma, du förstår väl att du känner ilska nu - du reagerar ju över din cancer."
I förra veckan satt vi med min fina bok om cancer och då visade jag honom de olika faserna i en krisreaktion. Han läste själv och kunde alltså, en vecka senare, på en gång koppla min ilska till detta (reaktionsfasen=bl.a. ilska). Nu tror ju jag att jag hade blivit arg oavsett krisreaktionen men hur häftigt var det inte? :)

Så till sist... läkaren ringde idag och lämnade besked om den slutgiltiga analysen av lymfkörtlarna... den körteln som ligger/låg närmast tumören var angripen... men minimalt lite så de kallade det micrometastaser... bryt ihop och bit ihop... det positiva är att den var den enda angripna...det negativa att nu blir det ännu en operation (SATAN) där de rensar i armhålan. Så cellgifterna får vänta tills efter operationen.

På måndag åker vi till Fuerteventura så de väntar med operationen tills vi är hemma igen...sa de först... sen ringde de från kirurgen och erbjöd operation i morgon och jag sa "NÄÄÄÄ GLÖM DET JAG SKA BADA OCH DRICKA ROM OCH COLA...." med stooora bokstäver. Så operationen blir om två veckor.

Jepp, Royne min kärlek tar med mig och barnen till Spanien en vecka. Så vi får sol, värme och gemenskap innan det stora helvetet kör igång. Thailandsresan måste vi avboka eftersom jag kommer att vara så infektionskänslig under cellgiftsbehandlingen. Så den skjuter vi fram till sent nästa höst - underbart att ha en sådan semester att se fram emot! =)

Idag är jag enormt trött och slut så - sköt om er!

=)

Gårdagen var magisk. Den gjorde mig glad, lugn och lycklig och det kan jag nog tacka både Katta och ängeln Marika för. Vad var det Katta sa när vi sagt hej då och gick mot bilen? Nåt i stil med "Men henne vill jag ta med mig hem och ha så att hon kan stärka mig när jag behöver det."

Så var det... jag tror att vi båda var extremt avslappnade och glada när vi gick därifrån. Sämre blev det inte av att vi stannade i Birsta och kollade in alla nya affärer =)

Peruken vi fastnade för var hur snygg som helst - mycket snyggare hår än mitt eget och jag blev faktiskt en riktig babe... men va fasen - jag ska väl få känna nån glädje över att håret ska bort.... hehe. Katta knäppte kort men jag har inte en aning om hur man lägger in kort här. Ska kolla upp det! =) Hur som helst blir det två peruker, den jag har bilden och en likadan fast mörkare.

Ha, nu vet jag hur man gör =) Tänk er att den kommer att "ramla ner" ca en cm när mitt eget hår är borta. Assnygg va?! Nu är den ju helt ostylad dessutom.

Måste sluta, dags att åka på handbollsträning med Max.

Kramen =)

Biverkningar

Jisses vad många biverkningar det finns av cancer... krisreaktion, ångest, vänner som tillkommer, vänner som försvinner, vänner som blir änglar, värsta sjukdomskänslan vid cellgiftsbehandling, taskiga uppvaknanden när man upptäcker att det fläktar om skallen, varpå man stryker sig över skalpen och upptäcker att det är just en skalp med hårtestar kvar... man vänder sig om och kollar in kudden och ja dääär ligger allt hår - lattjo!

Nä, det kommer INTE att hända för mig, tack. Så jag ska raka min skalle innan detta mardrömsscenario uppbådar sig.........................................................................................Nu vill mina fingrar inte fortsätta att skriva, fy faaaan... RAKA SKALLEN!!!! Kan ni tjejer bara tänka er in i att raka av er ert svallande (!) och långa hår och sedan se ut som en... eh penis med öron... eller en glödlampa... med öron... just nu vet jag inte om jag vill skratta hysteriskt HAHAHAHAHA eller gråta förtvivlat... jag har gråtit över detta flera gånger och kommer säkerligen att göra det igen. "Patetiskt" nog rädd för att bli ful, när jag egentligen borde vara överlycklig över att det finns medicin mot min cancer. Vem är jag att inte stå ut med ett penishuvud ett tag framöver bara jag får bli frisk? Herre jisses fram för penis- och glödlampeskallar bara vi alla får vara friska!

Så trots att jag ibland gråter över skräcken att behöva raka av mig mitt älskliga hår så är jag i full färd med att planera och skapa strategier. Mina ängliga vänner gör en del av jobbet enormt lätt. Så idag bär bilen mot Sundsvall, där jag och Katta (som tagit ledigt från jobbet för att följa med - halleluja) ska träffa min kontaktperson och tillika perukmakare Marika. Helen och Anneli sitter redo vid telefonerna i väntan på mms så de kan vara med och bestämma =). Hos Marika ska vi frossa i peruker och jag tror att mina vänner bestämt att de ska vara med på grund av mitt snack om jätteblond storlockig - eller kolsvart ner till midjan-peruk... Jag ska nog se till att jag får två; en som är som mitt vanliga hår och en spektakulär. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning...

Men jag är glad över att jag får behålla mitt hår ett tag till i alla fall! Jag behöver mer tid att vänja mig vid tanken!

Förresten... kom på en sak... det skulle ju kännas betydligt mycket bättre om ni alla ville joina mig i detta. Så är det ok om jag hör av mig den dag jag ska raka mig så kan vi samlas hemma hos mig och göra gemensam sak?

Hahahahaha vad taskig jag är men hur fasen skulle jag klara detta utan att få skämta om det! ;)

Massa kramar från mig =)

Jag och alla andra

I och med beskedet om cancer... eller förresten - i och med upptäckten av min knöl och beskedet att det kanske var cancer... så förpassades jag snabbt som attan till tillståndet krisreaktion.
Där är jag nu.
Nu har jag ordentligt läst på om krisreaktioner vid bröstcancer och förstår mer och mer varför jag reagerar som jag gör. Ni i min omgivning borde också lära er lite om detta för det kommer att hänga kvar ett tag. Hur länge? Har inte en aning men förmodligen lääänge :(

Ska snart berätta om de olika stadierna man pendlar mellan i en krisreaktion. (Är medveten om att många vet men jag behöver skriva detta för min egen skull också).

Först och främst vill jag nämna det faktum att så många blivit engagerade i detta. Flera, som jag annars inte har någon kontakt med, vill visa sitt deltagande på ett eller annat sätt. Både er och andra, som jag vanligtvis träffar ganska ofta, orkar jag nu inte ha kontakt med.
Det måste kännas förjävligt när jag säger NEJ och inte orkar med att ha er i mitt liv. Just nu.
Jag förstår ju att ni vill finnas för mig.
Faktum är att jag bara orkar ha ett fåtal personer i mitt liv och "sållningen" har skett automatiskt - fråga mig inte hur. Att ha cancer har hittills tagit enormt mycket kraft och då orkar jag inte omge mig med många människor.
Ni, som jag vet finns där, TACK för att ni finns! Bli inte förvånade om jag snart en dag ringer och behöver er hjälp, vill ta en promenad med eller vill bli bjuden på lunch ;)

Samtidigt som det är vansinnigt svårt att säga nej är det en befriande känsla. Så mina vänner - VÅGA SÄGA NEJ! (Även till mig :))

Nu till krisreaktionen:

Dessa olika faser pendlar man mellan även om det alltid går framåt (nedåt i detta fallet eftersom texten för orden neråt.. :)

Chockfas
Chock; overklighet, förlamning och kaos

Reaktionsfas
Reaktioner; gråt, sorg, förnekande, ilska, skuld

Bearbetningsfas
Bearbeta; förstå, orka ta tag i problemet, vilja kämpa

Nyorienteringsfas
Ny orientering; planera, se framåt, orka se bakåt

Jag befinner mig i den tredje fasen men pendlar såklart mellan de andra titt som tätt. Men jag är inne och "nosar" på nyorienteringsfasen, fast bara nosar än, som sagt.

En krisreaktion medför ju att man inte är sitt vanliga jag. I mitt fall betyder det att jag ibland är rädd. Ibland gråter jag. Sörjer gör jag nog hela tiden men jag väntar med spänning på att sorgen ska vara borta! =) Ibland säger jag nej för att jag inte orkar med. Men - för det mesta känner jag hopp och jag njuter av livet tillsammans med mina nära och kära.

Njut av livet ni med!

Smärta och lycka

Oftare nu än förr slår det mig att det går att kombinera flera helt olika känslor.
Smärta, oro, lycka och kärlek till exempel.

Jag har haft rejält ont efter operationen denna gång och det är den förbannade (åh så skönt det är att svära, Lena :)) venporten som gör ont och stramar. Igår blev jag less på att inte få slappna av så jag skickade stora röksignaler till vårdcentralen och nu ter sig mitt liv lite roligare... i alla fall med mindre smärta. Sorry alla om jag är än mer förvirrad. Hehe.

Orolig över hur jag ska må av cellgifterna är jag såklart. Men jag är mest ledsen över att mina nära kommer att bli lidande. Elin är saklig - "Men det här kommer vi att klara tillsammans. Vi får ju hjälpas åt med allt". Det säger tonåringen som om det vore den mest självklara sak i världen. (Jag tror att hon har fått tillbaka det mesta av sin hjärnkapacitet i och med detta - inget ont som inte har nåt gott med sig). Det är lycka! Lycka är också Max. Igår försökte jag lindrigt förklara att jag kommer att må skit under cellgiftsbehandlingen och att vi blir tvungna att hjälpas åt. Han la ifrån sig legot på två röda och vände blicken mot mig, samtidigt som han sa "Ja mamma, JAG ställer upp i alla fall"

Dagen innan sa han "Mamma jag har funderat över din cancer. Om jag fick välja mellan att ha min x-box eller att du ska ha cancer så skulle jag välja bort x-boxen". När jag (förvånat) sa "Nämen åh, skulle du" så sa han argt "Men mamma - det är ju självklart - jag vore ju dum i huvudet om jag valde x-boxen". Ord är överflödiga...

Kärlek känner jag varje sekund dygnet om.

Jag är tacksam för alla dessa känslor!

Ny info

Är nog inte särskilt klar i knoppen ännu...fast definitivt bättre än igår :) så jag tänkte bara lämna lite information. Operationen gick bra, de gjorde fryssnitt på två körtlar och båda var friska (Tjoho - nåt positivt i misären). Sammanlagt tog de 4 och de övriga två ska kollas, så än ropar jag inte hej. Oavsett resultat så kommer jag att få samma behandling.

På andra sidan opererade man in en venport genom vilken jag kommer att få cellgifter etc. För de som inte vet är en venport en liten behållare som opererats in strax under huden. Venporten har en smal slang (kateter) som lagts in i ett större blodkärl i närheten av hjärtat. Låter vidrigt och just nu känns det ju främmande och läskigt men den är ju till för att göra mig frisk så; Välkommen till min kropp, Venporten!

Mer än så orkar jag inte plita ner just nu - bara en sak till - tack än en gång för all underbar stöttning! =)

Svaret och fortsättning...

Aggressiv...
Finns tre klasser eller grupper och klass 3 är den värsta...
Den har jag...

Operation imorgon, tar bort portvaktskörteln i armhålan, gör ett fryssnitt och analyserar medan jag sover. Är den angripen tar man ett tiotal körtlar till. När såret läkt ordentligt (ca 1 månad) påbörjas cellgiftsbehandlingen.

Hej då håret.....

Hej min nya assnygga peruk som kommer göra mig så hot... ska ringa perukmakerskan NU.

Cellgifter i ca 6 månader... sedan strålning... Superdown nu och nu jävlar ska jag frossa i min olycka ett par dagar... sedan är det slut på det! Jag kommer att göra ALLT för att må så bra som möjligt under denna tid och när vi kommer fram till slutet av detta kommer jag ha vuxit.

Hellsprätta - är ju sjukskriven nu fram till sista juni och längre lär det bli - har MASSOR av tid till att utvecklas. Dags att börja se fram emot vad som komma skall.

För något enormt bra kommer att komma ur detta!

Så är det!

Mellan hopp och förtvivlan

Det har varit en underbar vecka. Jag har träffat vänner, arbetskamrater och familjen. Jag har skrattat mycket. Oron har såklart legat och gnagt någonstans därinne men jag har lämnat den därhän...

I fredags kom Roynes familj - mor och far, syster med sambo - och vi har haft det toppen. Vi har ätit gott, skrattat mycket, spelat kort och bara myst. Min mamma har varit med en hel del. Alla är fantastiska människor som ger mig mycket - jag är tacksam över att de finns i mitt liv. Idag fyller Royne år (gammgubbe 39 år;) så vi firade med paket och smörgåstårta innan hans familj åkte mot Sala. När de åkte vände det för mig...

Nu är jag rädd... liten... börjar gråta utan att jag kan stoppa det... inte konstigt jag vet men... FAAAAN att jag tänker gå med på detta! Jag tänker ta mig igenom detta på absolut bästa sätt och jag tänker se till att det kommer något gott av det!!!

Fakta: I morgon får jag "domen" (såklart därför som jag är så orolig nu). Det betyder att jag får reda på vilken typ av cancer jag har och vad som kommer att ske från och med nu. Det känns skitläskigt och jag är livrädd men men.... that´s life! (Jag har en lååång lista med saker jag ska ta reda på plus frågor till läkaren, tack vare Per som ser till att jag är praktisk och ifrågasättande. Apjobbigt om jag ska vara ärlig men det gör att jag tänker mindre. Per är också en ängel - härligt att upptäcka att det finns så många i min omgivning)!

Fortsättning följer... fast i morgon kommer jag att ha positiva saker att berätta om. SÅ DET SÅ!
Puss på er =)