BLÄ- Beskedet

Igår ringde läkaren som opererade mig och talade om att tumören inte är en bra tumör. Det är en satans skittumör som jag vill hoppa på, slå ner, skälla på och prata skit om. Hade den naglar skulle jag ta tandpetare och slå in dem djupt under naglarna med min hammare!

Jag rasade ner i ett avgrundshål, grinade och skrek... Min dotter Elin kom springandes in i vardagsrummet, Elin 17 år, och hjälp vad hon såg skräckslagen ut och nej jag borde inte visa henne min skräck men jag kunde inte hindra den från att spruta med full kraft ur hela min kropp. Hon höll mig. Kramade mig. Jag tror hennes tårar också sprutade lika vilt som mina. Jag ringde Royne och vrålade att han skulle komma hem... slängde av mig kläderna och sprang in i duschen för oj vad jag frös. Royne kom och nådde mig...tvingade in sin tro och sin energi in i mig - i alla fall lite. Jag samlade mig och tog mig ur duschen. Max var på ingång och han behöver inte veta mer än att mamma har opererat bort en knöl i bröstet. Inte ännu i alla fall.

Dagen gick sakta och jag höll mig på benen nästan hela tiden. Då och då rasade jag, kändes som om en stor sorg lagt sig över mina axlar och den sorgen lättade en aning när jag lät tårarna rinna.

Idag försöker jag arbeta med att tillåta mig vara ledsen. Jag är livrädd men håller på att bygga upp en strategi för att överleva rädslan. Jag tror att två saker är viktiga... dels att fokusera på en dag i taget och dels att tro på att det kommer att ordna sig.

Vad har jag för val? Följa rädslan som säger att jag inte kommer att överleva min 38-årsdag? Nej! Jag vägrar och har bestämt mig för att det här kommer att bli en resa som gör mig ännu starkare.

Fast rätt ofta är jag väldigt väldigt rädd...

(Uppdaterat 12/7 2013)