Krasch?

Ända från början… då när det konstaterades att jag hade den sabla bröstcancern… så läste jag om och pratade med folk om tiden efter behandling. Redan då fick jag reda på att när allt omhändertagande var över – alla behandlingar och omgivningens omtankar och frågor – då kan man rasa i måendet.

Man är van vid att under en längre period kontinuerligt besöka onkologen för behandling. Så en dag så står man där och inser att behandlingarna är över. Omgivningen tycker, sedan länge, att man är frisk och det vanliga livet är i full gång.

Så vad händer? Jo, psyket som legat i träda vaknar till, inser plötsligt vad som har skett och brakar samman. Krasch liksom. Dunder och brak.

I fredags när jag fick den sista behandlingen så informerade mig sköterskan om det. Just ja, tänkte jag. Hon sa att det kan ta ett par månader. Innan det sker. Antar att hjärnan är lite trög eller kanske cancerbeskedet var en sådan chock att det tar tid för hjärnan att koppla.

Men det var ju på grund av att jag visste detta som jag direkt kontaktade en kurator. Pratade av mig chocken där i början. Så jag har inte tänkt att jag ska braka om ett par månader. Jag tycker definitivt att det räcker med det pissiga mående jag har haft utan att det ska ta mer tid av mitt liv nu när allt är klart. Hur som helst så är det här en viktig del av hela resan, så det kändes viktigt att delge er detta. Så nu vet ni. Ni märker om fortsättning följer i frågan.

Som sagt så finns det inte med i min planering…