”Vänta, jag vill visa dig en sak”, sa han när vi skulle gå ut ur rummet. Med hans ord blev stämningen högtidlig och jag kände starkt att det var något väldigt viktigt jag skulle få se. ”Du har visat mig ditt ärr så nu vill jag visa mitt”, fortsatte han och började ta av sig.
”När jag var tolv år var min pappa och jag ute när det plötsligt började falla bomber. Innan jag hann reagera så försvann världen”. Han tog av sig sin huvtröja, vars huva jag alltid sett honom ha uppfälld. Efter det drog han av sig kepsen och sedan var bara scarfen kvar. När han knöt av sig scarfen insåg jag att det ärr jag var på väg att få se skulle innebära massor. Då, nu och sedan för alltid.
Halva skallen var utan hår, fylld av ärr efter brännskador. Nacken var också sådär vit- och hudflammig, som jag sett på andra brännskadade. Det hår som var kvar hade han låtit växa, för att det skulle täcka de ärriga områdena. Jag sträckte fram handen där jag stod bakom honom. Rörde vid hans nacke och kände en sådan olidlig sorg.
När jag satte mig framför honom igen blinkade jag om och om igen. Blinkade för att stänga inne alla tårar som ville ut.
”Min pappa dog på en gång. Jag brann i huvudet och på ena benet. Så hamnade jag på sjukhus. Jag stannade på sjukhuset i tre år, sedan var jag frisk. Min bror fick leva på gatan. En dag kom min mormor och hon hade pengar. Vi tog oss till Etiopien och plötsligt var vi här i Sverige”.
Någonstans mitt i allt detta vällde mina tårar över och jag fick viftandes med handen framför ansiktet försöka hejda dem.
Han tittade på mig med ögon som sett för mycket.
Jag tackade honom för att han delgett mig det svåra. För hans tillit. Han är en otroligt fin kille som idag vet att han klarar allt han bestämmer sig för. Det har han lärt sig den tuffa och jävliga vägen.
Mina små ärr berättar en helt annan historia, som kan upplevas som futtig i jämförelse. Men båda handlar om skräck för döden. De handlar om att ta sig igenom, om att gå vidare och att på vägen utvecklas.
Idag har jag fått min sista behandling och nu fortsätter livet framåt!
JAG LEVER!
11 år sedan
6 kommentarer:
Grattis till sista behandlingen!
Och grattis till förtroendet från killen, måste ha varit ett stort ögonblick.
Och fortsätt skriva. Alla nykom-lingar behöver få läsa om "fall" som slutar lyckligt och inte bara oss andra.
Krjamar (kram från mig, jam från katten)
essge
Stort GRATTIS till livet! Det känns så skönt!!
en skön helg önskar jag dig!
KRAM K
Ok! då säger jag såhär! Efter att ha läst det där inlägget så är jag fast beslutsam om att du ska skriva en bok. Du är så bra på att skriva Malin! otroligt duktig! Det kan jag säga eftersom jag är svensklärare och eftersom jag vet att du är duktig! Snälla, gör det! Den ska handla om ditt liv, det du varit med om! Bra, bestämt! och såklart.. Grattis! äntligen!
Vilket förtroende att få ta del av hans berättelse. Under en av mina sjukresor berättade taxichauffören om hans upplevelser under kriget i hans hemland, kände en stor ödmjukhet att få ta del av hans historia.
Hittade till din blogg idag, ska läsa igenom den senare ikväll. Fick själv bröstcancerdiagnos i januari i år. Har fått 5 cytostatikabeh, den sista ska jag ha 11 juni. Sen blir det operation, strålbehandling.
Tack för att du skrivit och delat med dig av dina erfarenheter.
Själv började jag blogga i samband med diagnosen, jag som aldrig skulle blogga men det är befriande.
Önskar dig en riktigt härlig vecka!
Kram
Anne Mari
min blogg: www.annemarili.blogg.se
Så skönt för dig, Malin. Grattis:)
I så många lass att jag knappt kan uttrycka det med ord.
Viken väldigt gripande historia du fick ta del av. Och vi. genom dig.
Stor kram Lallis
essge (?), Välkommen hit och tack för dina ord :)
Vad jag kan förstå är din situation annorlunda, vilket är otroligt trist att höra. Jag hoppas och ber att du ändå har lycka i ditt liv!
Kamilla, en målstolpe passerad och jag njuter av dagen! Tack!
Sandra, du är fantastico - magnifico, love you! Tack :)
Anne Mari, välkommen du också och tack för din berättelse! Jag förstår att du nu mitt i allt säkert inte mår så bra. Behandlingstiden går ändå rätt fort, vilket är tur. Det kändes ju oftast som om man alltid skulle befinna sig i det måendet som cyton förde med sig. Fråga gärna om du tror att jag kan svara på nåt, och använd min mail om du inte vill skriva här! Ska kolla in din blogg nu.
Lallis, mycket tack! :)
Kramar till er alla
Skicka en kommentar