Jo, det gick bra idag med. Även fast det var otroligt uppslitande.
Innan varje läkarbesök hinner jag, nästan, övertyga mig själv om att jag har metastaser både på det ena och andra stället. Denna gång var det i benet… höften… bröstet… bröstbenet… ja ni fattar – typ överallt.
När jag kommer ut från läkaren har jag en känsla av att hon har blåst mig. Ja, hon har ju självklart hittat massa metastaser på mig men ger fan i att säga något.
Jamen det är klart att det är så, jag var ju så säker…
Men tydligen så är jag frisk och sköterskan kopplade fast mig till droppet och sedan drippelidroppade Herceptinet in i min kropp. Jag tror att jag idag har gjort 15 behandlingar med Herceptin och ska göra 17. Två kvar. Tjo!
När jag satt där i sängen kände mig ganska lycklig över att behandlingarna snart är till ända. Så plötsligt hörde jag en röst jag kände igen och såg en människa svischa förbi i ögonvrån. ”Kan det vara hon”, tänkte jag och gick sakta efter. Hittade henne i ett annat rum. Med nyinopererad port, väntandes på sina cytostatika…
Sist jag träffade henne var i höstas på rehab i Alfta. Då var hon pigg och fräsch, behandlingen efter bröstcancern avklarad sedan ett bra tag.
Nu är levern full i satans metastaser och var modersablaknölen är vet de inte.
Ännu.
Jag vet att detta skakar om mig.
Jag vet att min rädsla blir ännu större.
Men jag vet också att det är min uppgift att samla ihop mig och göra något åt rädslan.
Förvandla rädslan till styrka och kanske kunna göra något för henne. Något som får henne att förstå att jag känner med henne. Och tänker på henne.
För jag vet ju hur vansinnigt ensam man känner sig…
JAG LEVER!
11 år sedan
5 kommentarer:
Jag tror att vi får lära oss att leva med den där rädslan, kanske mattas den av med tiden.
Jag blir alldeles förskräckt över det du skriver. Vem? Maila!
Igår läste jag på en bc-systers blogg jag läste mycket på förr att även hon fått metastaser och fått börja om med cellgifter. Då kryper det i kroppen på mig.
Tänk att du bara har två behandlingar kvar nu! Starkt jobbat! Stor kram.
På något sätt vet man.. den där gången man går till doktorn och någonstans inne i hjärnan så är det något som säger metastaser.. men det är lugnt... du hinner med det du ska... innan det är dags att gå...
Och jag ska ju hoppa fallskärm när jag fyller 90.. det har jag alltid sagt... och det är inget som ska få hindra mig...
Kram Pys
Gud, jag får rysningar i hela kroppen. Precis som du skriver så tänker man på nåt sätt att läkaren blåser en på sanningen. Jag menar, kan det verkligen vara så att det snart är över?? Man känner sin kropp, och man förstod att något var fel från början! Men sen blir man ju sjukt nojig och har både det ena och det andra!
jag har förhoppningsvis oxå "bara" två behandlingar kvar och bara tanken på det får en ju att må bättre. Men sen kommer den där rädslan!! Vad händer sen? Blir jag frisk? Kommer det att dyka upp något annat i min kropp? Kanske mattas det av efterhand, eller så måste man lära sig att leva med den rädslan!
Min mamma har sagt något klokt till mig. Hon menar att man absolut inte får identifiera sig med någon annan. Var och en är unik! Och bara för att någon fått återfall här eller där. Betyder det inte att jag måste få det. Alla är individer och reagerar så olika! Så nu kör vi hårt här, vi ska bli friska!
Trevlig helg o stor kram
Jag är oxå rädd - skiträdd!
Men, VI skriver statistiken - och den ska jävlar i mig bli bra! Så det så!
Kram
Isa, har mailat dig. Och tack. Och kram :)
Pysan, klart du ska hoppa fallskärm! Kram :)
Nojig var ordet och jag ska också lyssna till din mamma... UNIK - jaaa! FRISK - jaaaa :) Ha en fin helg du med, kram!
A-K, ja rädd är vi MEN självklart segrar VI! Kram :)
Skicka en kommentar