Sista. Idag. Äntligen. 33 gjorda. Ingen kvar. Känner jag nåt? Vänta ska tänka lite… nää inte egentligen för jag har ju ett års behandling med Herceptin framför mig. Så jag är ju inte riktigt färdig än med allt. Dessutom väntar ju återbesök under några år och den oron det kommer att medföra. Men tre stora saker är över… operationer… cellgiftsbehandling… och strålning och det känns fantastiskt bra. Att slippa åka till Sundsvall för behandling varje dag kommer att bli befriande.
Ja jisses snart har det gått ett år sedan jag låg där i sängen och kände knölen i mitt bröst. Ett år sedan jag fick beskedet dumma helvetes elakartade bröstcancer. Snoppoga… Året har gått fort och det har varit fyllt av… ja så vansinnigt mycket saker så att jag inte ens kan börja nämna något av det. Ni har ju varit med på resan så ni vet ju. Jag har svårt att tro att det är sant att det är över men den lilla stund jag förstår det emellanåt, kanske en liten sekund då och då… då fylls hela kroppen av en blandning av det stora mörka jag så många gånger har känt under den tid som varit. En blandning av det stora mörka och av ljuset och hoppet och ollonskallen och jävlaranammat och omtanke och kärlek och... Ja ni fattar va… Det har varit ett fruktansvärt helvete – fy f-n – och klumpen i halsen kom nu och den sitter där och det får den göra nu för jag tror att det delvis är av lycka för att det är klart. Det är klart… och faktiskt så är det ju så att hur fan ska man veta hur bra man har det om man aldrig får vara med om något tråkigt…
Nu ska jag börja med maten. Mamma, lillebror och storebror med familjer ska övernatta här i stugan. Vi ska fira ordentligt – ska nog redan nu hälla upp ett glas vin faktiskt…
Skål!
JAG LEVER!
11 år sedan
1 kommentar:
En stor erfarenhet rikare!!!
Nu klarar du allt!
Skicka en kommentar