Hoppsan...

”Jag vägrar ge mig… kolla på fötterna, sätt ena foten framför den andra… om igen nu, nä inte snubbla. Ingenting att sitta på någonstans… skulle verkligen vilja sätta mig ner nu. Orkar inte tänka längre, känns som om jag kommer att tuppa av. Va, sa Royne nåt? Orkar inte svara men jag tror att jag viftade lite med handen så han förstår nog att jag inte orkar svara. Vad konstigt jag ser… liksom bara rakt fram och neråt och även fast jag vet att det är träd bredvid så ser jag dem inte… bara rakt fram… och ner på skorna… usch vad långt det är kvar. Men är det en trapp jag ser där och jisses tänk om jag klarar mig ända fram…” Kraxade till Royne att jag måste sätta mig och vinglade fram till trappen där vid skjutbanan. Ramlade nästan ner på rumpan och lutade huvudet mot dörren. Sa inte ett ord, orkade inte ens ha ögonen öppna… från mina rinniga ögon rann det tårar. Men det gör det ofta och utan att jag är ledsen. Just då, där på trappen, var jag alldeles för trött för att gråta. Och inte var jag ledsen heller egentligen, mer frustrerad och lite rädd faktiskt. Nästan fyra veckor efter sista behandlingen och jag orkar inte ens ta en långpromenad i normal takt. Sabla skit!

När vi suttit där ett bra tag återfann jag mig själv. Totalt slut men den där känslan av att jag försvann och inte orkade mer var borta. Äckligt att bli så totalt slut i kroppen. Jag blir slut i benen av att gå uppför trappan hemma och ändå fick jag för mig att gå på långpromenad. Från Högslätten förbi myran in i skogen och tillbaka till Högslätten via skjutbanan. En lagom prommis… fast inte för mig. Royne sa inte ett ljud om mitt val och han sa ingenting alls när vi satt där på trappan. Han insåg nog att jag inte orkade säga ett endaste ord så han väntade in mig. När jag återhämtat mig och vi sakta fortsatte vår promenad sa jag att jag inte skulle ta fler långpromenader förrän jag blivit starkare i kroppen. Att jag skulle börja med korta sträckor och gå dem fortare och fortare först. Royne sa att det var ju bra att jag kom på det själv… Han sa också att det var svårt att se mig börja vingla fram av trötthet… Jag hade vinglat ett bra tag tydligen…

Nu skulle jag vilja skriva att det är konstigt att jag inte orkar ta en långpromenad. Men det är faktiskt inte konstigt. Inte ett dugg konstigt. Cellgifterna har ju slagit ut kroppen fullständigt. När Royne och jag gick hem så tog han min hand, tittade på mig med ett snett leende och skakade på huvudet samtidigt som han sa ”Men Malin, återuppbyggnaden har ju knappt börjat – det är ju det vi ska jobba med i sommar. Tänk att du är så tjurig…”

Ok, jag erkänner… jag är nog ganska tjurig… jag vill och jag kan och kan jag inte just nu så kan jag snart… alldeles snart…