Lite av varje

Jag är som alla andra när det gäller att gråta. Tror jag. Ibland gråter jag för att jag är ledsen och ibland gråter jag av lycka. Precis nu läste jag ett mail från en vän som fick mig att gråta av båda anledningarna. Mailägaren har en syster som också har snoppoga och hon skriver att hon blir uppmuntrad när hon läser min blogg. Den tanken är svindlande för mig. Att jag kan uppmuntra människor genom mina ord. Det får mig att gråta.

Efter denna behandling har jag varit trött länge. Jag hade inte förväntat mig det så jag har surat. Jag har surat sedan i söndags för förra gången var jag ju pigg på söndagen… Klart jag skulle vara pigg denna gång med. Men… jag är fortfarande trött även om jag fungerar och faktiskt håller mig vaken hela dagarna nu. Jag somnar inte längre så fort jag sätter mig ner.

En sak som jag har bestämt är att inte skriva mer utförligt om mina biverkningar eftersom jag har kommit fram till att OM någon läser som har snoppoga så ska den personen inte behöva påverkas. Alla har ju rätt att få sina egna biverkningar, menar jag.

Förutom att jag har varit trött så har jag haft enormt fina dagar. I tisdags bakade jag semlor, trots att jag helst ville sova. Att baka semlor är något heligt för mig. Jag bakar efter ett recept från en arbetskollega och semlorna liksom smälter i munnen. De är himmelska! Jag nämner inga namn men jag och en vän proppade i oss två var och oj vad gott det var – sista tuggan var lite motig men…

Just ja, det var den dagen jag grät. Igen. Det var av lycka och nä det var inte på grund av att semlorna var fantastiskt goda, jag lovar att jag inte är så lättroad. Nä, det var på grund av att jag insåg att jag inte skulle kunna ta mig till Sundsvall och den viktiga sminkkursen. Vi med snoppoga blir erbjuden en sminkkurs där man får lära sig sminka en ollonskalle och dessutom skulle man få sminkprover. Jag vågade inte köra i mörkret pga. min trötthet och mitt usla mörkerseende så vad händer? Jo, min semlavän styrde upp det hela. Hennes föräldrar fixade till det så att (äh nu skriver jag i alla fall namnet på pappan) Conny körde till Sundsvall. För dem var det självklart att de skulle ställa upp för mig. Snyft, nu kommer det tårar igen – jag är nog rätt blödig. Fast det är härligt med känslor och det är helt underbart att vara omgiven av dessa givande människor!

Så igår blev det sminkkurs där jag fick lära mig att sminka mig och knyta snygga sjalar runt skallen. Många sminkföretag sponsrar detta så jag gick därifrån med ett nytt ansikte och en sminkväska innehållande prylar för flera tusenlappar – tjosan.
Sedan hann vi ju med en sväng till Birsta också, konstigt nog… hehe

Förresten - så roligt att höra av dig, Mumsan! Hälsa mor!

Idag ska jag och min semlavän baka muffins med gojs både i och på… jisses jag hör när jag läser det jag skrivit att det låter som om jag är helt besatt av att äta.

Det är nog sant, ve den cellrenovering som gör så att jag inte kan äta!

Kramar :)