En gång till!

Jahapp… så fixade man det en gång till… magen som bubblade och slog volter… spyan som låg där i halsgropen och jäklades… än en gång var det såklart bara en känsla av rädsla och oro. Det var ok att få behandlingen denna gång med, även om jag mådde illa. Jag klarar det och jag kommer att fortsätta att klara det! Jag är nästan övertygad om att illamåendet kommer att bli mindre för varje behandling! Hrm…

Nu börjar det vända. Tror jag i alla fall. Jag är trött och sover dåligt men jag känner mig mer ok. I onsdags gav Royne mig en spruta i låret som ser till att få fart på de vita blodkropparna och jisses vad den ställde till det i bäckenet och bröstbenet. Molande värk utav bara den i benmärgen… fast det är också bättre och inte har jag lust att bli tvungen att ligga inne igen. Så sprutan var en bra spruta!

Så kom Max hem i torsdags kväll med snorig snok och idag har han lite feber. Min första tanke var att fixa fram munskydd… nästa tanke var att till och med kanske ”placera” honom hos mormor tills han är frisk igen. De där tankarna rinner genom skallen fort som attan för inom några sekunder så insåg jag att det bara var konstiga tankar. Jag mår bäst med sonen nära och smittan har redan skett i så fall. Det går inte att akta sig för allt och alla.

Så nu ska jag göra det jag hoppas att ni alla gör – njuta av helgen!

Sedan ska jag fortsätta att njuta av ALLA dagar som jag mår bra och dessutom förstå en härlig sak: halva cellgiftsbehandlingen är klar nu!