Min resa

Det här är jag på julafton... observera det lååånga håret som går en bra bit ner på ryggen.... Jag har alltid trivts bra i mitt långa hår så inte blev då jag förvånad över den ångest som drabbade mig då jag insåg att jag skulle tappa allt mitt hår!

Som jag skrivit tidigare så bestämde jag mig för att klippa det kort innan håravfallet för att raka ollonskalle när det börjar ramla av. Så nu har jag tillbringat en hel del tid med att försöka övertala Helén att klippa mig. Hon har vägrat eftersom hon trott att jag ska börja hata henne... Igår kapitulerade hon plötsligt och jag blev jätteglad. Vi bestämde att hon skulle klippa mig idag, måndag.

Idag åkte kärleken Royne och jag till Sundsvalls sjukhus för att ta prover och få besked om hur det ska bli. Det beslutades att vi kör igång i morgon kl.9.00. Det beslutades (slumpmässigt genom datorn) också att de kommer att "attackera" mig var tredje vecka. De skickade hem mig på ett gott humör och med emblagegga för eventuell sticksmärta, olika piller mot garanterat illamående och viss empati med stackars Helén som faktiskt gått med på att inleda min skallighet. Vilken vän! Vi stannade i Birsta och där ramlade jag in på Drop-in och klippte mig kort...varnade frisörskan att jag nog skulle stortjuta...men det kom inte den minsta lilla tår...kände mig faktiskt rätt snygg och glad över att få testa en ny frisyr =) Har t o m bestämt mig för att klippa det ännu kortare.

Kolla in nacklängden!
Var ju tvungen att driva med Helén och när vi hämtade henne på vägen hem tog jag halsduken och liksom gömde håret. Hon märkte ingenting utan höll på att smälla av när hon till slut såg att jag redan klippt mig. Då hade vi varit hemma hos mig ganska länge, det blindstyret :) Sedan ringde jag Katta, som ville vara med vid klippningen. Jag lät bedrövligt ledsen och bad henne komma fort. Den stackaren blev ju enormt orolig och var här på två röda...lite taskig var jag men jag är ganska säker på att båda två var glada att jag redan klippt mig! =) Vi hade istället en supertrevlig kväll och jag fick dem inte att gå hem förrän sent ;)

Helén berättade att lilla Ebba 3 år, hon med de vackra bruna ögonen, nu är färdig med sin cellgiftsbehandling. Skickar grattiskramar till föräldrarna Anna och Micke (jag vet att du är här inne och läser, Anna =) - Ni har gjort ett fantastiskt jobb har jag förstått på Helén. Se till att ta hand om er nu!

I morgon är det som sagt dags...jag är rädd för att få kraftiga biverkningar men känner att nu är det dags att detta sätts igång. Jag ska igenom det hur som helst så det är lika bra att det blir gjort. Så nu säger jag som vi gjorde när jag och några goa tjejer från lärarutbildningen var i Danmark på en intensiv kurs i social kompetens :)

Nu kör vi!