Inför måndagen

Lägesbeskrivning;

Ont som f-n och är totalt bortdomnad i armhålan och en bit ut på armen - obehagligt! Jag gör övningar som ska ta bort domningarna och göra armen rörligare, flera gånger om dagen. Rörligheten är ju inte direkt vad den varit... (Men det kommer att bli bättre :)

I morgon dags för Onkologen, så det betyder att efter i morgon vet vi hur planeringen kommer att bli. Har ju gjort en CT bukröntgen och i morgon ska jag göra en skelettröntgen och sen kommer svaren. Ibland är jag så vansinnigt rädd för att det ska visa sig att jag har snoppoga på fler ställen.

Jisses förlåt men namnet snoppoga får mig alltid att skratta till innan jag inser allvaret... Varje gång rädslan slår ner i mig som en bomb försöker jag liksom smaka på känslan och sedan låta den glida iväg.... ungefär som ett moln som förflyttar sig på himlen. Ska jag vara riktigt ärlig så puttar jag hårt iväg känslan och tvingar mig själv att ersätta den med en skön och positiv känsla. Har inte lärt mig tekniken riktigt bra än ;) Men det känns som om det blir så att jag "ramlar dit" och gör en djupdykning i rädslan så blir jag kvar och kanske inte orkar ta mig därifrån. Så jag smakar lite på molnet så att jag inte ska trycka bort några känslor - då kommer ju skiten senare och kanske kraftigare. Efter smakprovet låter jag molnet fara iväg över himlen för att, långt där borta, liksom tunnas ut och försvinna...

I min skalle cirkulerar ofta tankar om att jag är så enormt lyckligt lottad jämfört med så många andra! Jag vet inte om dessa tankar kommer automatiskt eller om det är en försvarmekanism som slår på. Det spelar ingen roll för det känns bra. Förmodligen är det många som idiotförklarar mig nu och jag menar definitivt inte att jag är lycklig över att jag har snoppoga. Nä, så klart inte- jag är ju inte puckad =). Men faktum är att jag verkligen är lycklig och tacksam över allt annat som finns i mitt liv! Hur många av världens befolkning kan påstå det?