Såg hos Cancertjejer att flera fina tjejer/kvinnor inte finns bland oss mer. Deras kamp mot cancern är slut. Det är så sorgligt och det påverkar mitt mående så mycket. Ska nog inte läsa mer på det forumet förrän vår bäbis är född. Jag får tankar om återfall och att bli tvungen att avsluta graviditeten. Hemska tankar.
Jag blir så jävla rädd.
Samtidigt så säger mitt förnuft att det är galet att tänka så. Galet att inte tro på att jag ska leva och må bra. Det är bara den vägen som finns för mig. Den lyckliga och friska vägen, där jag och Royne äntligen får uppleva ett barn tillsammans. Det känns som om vi har väntat länge. För mig känns det som om jag fått en möjlighet till ett nytt liv. För jag trodde ju verkligen att det var kört där ett tag.
Rädslan är som ett dimmigt moln som hela tiden vill hänga ovanför mitt huvud. Ibland känns det som om jag försöker springa ifrån det. Det är en konst att lura bort det och njuta av solen. Att våga tro på livet.
Jag gör mitt bästa. Det gör jag.
JAG LEVER!
11 år sedan
2 kommentarer:
Long time...
Du tänker helt rätt, det är nuet som gäller, varför sabba din friska tid med att ha mörka tankar om "att tänk om..."...?
Kommer det så kommer det, DÅ kan du ta svåra beslut och bli deppad, men inte NU!!
NU ska du ju vara lycklig och bara njuta!
Kramar Johanna
Jag veeet ju detta och gör allt för att fylla mig själv med positiva tankar. Tack, Johanna, för peppning - ibland behöver jag bli tillsagd :)
Skicka en kommentar