Det var allt

Nä, jag är inte färdig. Min hjärna har inte hunnit med. Veckan i Alfta har verkligen satt fart på de små grå cellerna och nu händer det grejer vill jag lova. Det säger POPP och så kommer insikterna nerramlandes som från ovan. Saker som borde ha dumpit ner för åratal sedan… kommer och jag sitter här och förundras över självklarheten. Gråter en skvätt och gör mig av med skiten. Orsakerna till insikterna är flera och inga jag tänker analysera annat än för mig själv. Skulden är säkert jämt fördelad men oväsentlig och nu suddas den bort mer och mer för varje dag. Balansen återställs men det tar naturligtvis tid. Jag ger det tid.

Så… nu har över ett år passerat sedan jag låg där i sängen tillsammans med Royne och kände det smärta i mitt högra bröst. Sedan dess har detta skett:

4 september 2007 – Hittade snoppogehelvetet.
7 september 2007 – Vårdcentralen, remiss till mammografi
24 september 2007 – Mammografi, ultraljud och cellprov.
9 oktober 2007 – Cellprovet visar på avvikelse men måste göras om
15 oktober 2007 – Nytt cellprov, som visar att det INTE är cancer
23 oktober 2007 – Tumören opereras bort
26 oktober 2007 – Besked om att det är cancer… trots allt…

5 november 2007 – Information om att det är aggressiv cancer
6 november 2007 – Opererade bort 4 lymfkörtlar, ingen spridning. Venporten sätts in
19 november 2007 – Micrometastas funnen, i den första lymfkörteln

Sket i allt och åkte utomlands med familjen en vecka!

4 december 2007 – Operation, rensade i armhålan

8 januari 2008 – Första cellgiftsattacken
29 januari 2008 - Andra cellgiftsattacken
19 februari 2008 – Tredje cellgiftsbehandlingen
11 mars 2008 – Fjärde cellgiftsbehandlingen
1 april 2008 – Femte cellgiftsbehandlingen
22 april 2008 – Sjätte och sista cellgiftsbehandlingen

22 maj 2008 – Första strålningen av 33 st.
17 juni 2008 – Första behandl. m Herceptin, forts. var tredje vecka i ett år.
8 juli 2008 – Andra behandlingen med Herceptin
9 juli 2008 – Sista strålbehandlingen

Genom att spalta upp det hela så inser jag att phu och hoppsan, inte konstigt att jag inte är färdig ännu. Den resa jag har gjort har varit lång, krånglig och smärtsam både för kropp och själ. Men den har också varit fylld av kärlek, värme, omtanke och gemenskap. Det har varit en delad resa och jag är tacksam för alla som har varit med, tacksam för alla som har peppat mig. De som har delat smärtan. De som har haft hoppet och kunnat föra över det på mig. Tack. Jag har också förstått att flera har blivit som sparkade i baken och startat sin egen lilla resa. Börjat bryta mönster och skapa ett ännu mer harmoniskt liv. Härligt!

Så, vad har jag lärt mig? Vad vill jag förändra? Hur mår jag?
Måste man lära sig något egentligen? Nä, det måste man inte men det vore ju ganska sorgligt om ett år passerar i ens liv och det visar sig att det året inte har gett ett skit. Jag har i alla fall lärt mig massor. Det viktigaste är att jag vill ha balans i mitt liv och för att få det så måste jag börja med min kropp. Så jag håller på att förändra vissa saker. Tar lite pö om pö så att det inte blir alltför stora förändringar på en gång.

Hur jag mår? Ärligt talat så är jag trött i hjärnan. Jag är grymt tacksam över att jag fick åka på rehabveckan. Utan den hade jag nog kört på i tvåhundra och sedan brakat några månader framöver. Nu kommer jag att ge mig själv tid att läka ordentligt och det känns som en stor lättnad.

Det var allt