Min resa

Förut när jag har varit på onkologen har jag nog varit väldigt upptagen av mig själv. Upptagen av mina känslor och mitt mående. När jag har kommit dit har jag ju varit fullt upptagen med att stångas med min oro. Idag var det annorlunda.

Idag la jag märke till alla andra mycket mer. Kvinnan bredvid mig med tjocktarmscancer, som får cellgifter varannan vecka och däremellan tar hon också gifter själv hemma… jag låg där hela dagen och hann med att se en del… I mitt rum hann det ligga två olika kvinnor. En kvinna var där för första gången och hon var helt stum av skräck… jag antar att det var samma skräck som jag hade, skräck inför vad som komma skulle. Jag ville sträcka ut handen och trösta henne… rabbla en massa ord som alla förklarar att hon kommer att fixa det. Men jag orkade inte för jag var helt borta i skallen. De tryckte i mig allergitjossan så att jag blev så vansinnigt trött. Jag sov hela förmiddagen, var vaken en stund vid lunch men fortsatte sova till och med en stund när jag kom hem.

Att se alla andra var absolut inte trösterikt utan enormt upprivande. Ibland kan jag förbanna den sidan av mig som så lätt känner med andra. Ofta är den en fördel men ibland en ren plåga. Idag var det en plåga, det tröstade inte alls att se att andra också befinner sig i samma situation. Snarare blev det en påminnelse om allt som varit. Vilket i och för sig är nyttigt eftersom det aldrig är bra att stänga in saker. Nu fick jag bearbeta allt en gång till och oj vad det kändes. Det kändes hela dagen, som en rejäl bamseklump där nere i halsen.

Kärleken och jag åkte ut till stugan för att måla efter middagen. Eller Royne skulle måla, jag har fått målarförbud för min rygg har pajat efter den senaste målningen. (Ja, Ulf Roland jag försöker hitta tid för att komma till dig på massage men det måste tyvärr vänta till nästa vecka:). Hur som helst så svepte jag in mig i en filt och la mig i en solstol och kollade på utsikten. Hörde vågorna slå mot klipporna. Då gick jag igenom dagen som tog mig tillbaka genom gifternas tid. Jag kollade in moln och boxade bort moln. Till slut var klumpen i halsen så gott som borta. Fast jag förstår en sak och det är att jag är trött nu. Trött både i kroppen och sinnet. Strålningen tar på men mest är det nog tiden som har varit. Jag har därför bestämt mig för att ge mig själv tid. Inte tro att jag orkar lika mycket som förr utan verkligen ta det lugnt. Låta min återhämtning ta den tid den behöver. Alla som känner mig väl vet att det kommer bli en liten kamp för mig att ta det lugnt. Ni får gärna påminna mig. För min kropp och min hjärna behöver verkligen vila.

Jag har bestämt mig för att dagen i alla fall har varit bra. Den har varit uppslitande och jobbig men nyttig och givande. Det är härligt med insikter även om de ibland är en pina.

Nu är den första behandlingen med Herceptinet över och det betyder att jag kommer att vara klar med den behandlingen till midsommar nästa år. Nä fy… det lät inte upplyftande… ett helt års behandling kvar… det raderar jag i hjärnan för tillfället...

Kommer jag alltid att vara orolig över framtiden – rädd för återfall? Eller kommer tiden som har varit att förblekna och bli ett minne blott? Kan jag göra som Anneli en gång sa till mig ”Lämna det bakomflutna framför dig???" :)