Smärta och lycka

Oftare nu än förr slår det mig att det går att kombinera flera helt olika känslor.
Smärta, oro, lycka och kärlek till exempel.

Jag har haft rejält ont efter operationen denna gång och det är den förbannade (åh så skönt det är att svära, Lena :)) venporten som gör ont och stramar. Igår blev jag less på att inte få slappna av så jag skickade stora röksignaler till vårdcentralen och nu ter sig mitt liv lite roligare... i alla fall med mindre smärta. Sorry alla om jag är än mer förvirrad. Hehe.

Orolig över hur jag ska må av cellgifterna är jag såklart. Men jag är mest ledsen över att mina nära kommer att bli lidande. Elin är saklig - "Men det här kommer vi att klara tillsammans. Vi får ju hjälpas åt med allt". Det säger tonåringen som om det vore den mest självklara sak i världen. (Jag tror att hon har fått tillbaka det mesta av sin hjärnkapacitet i och med detta - inget ont som inte har nåt gott med sig). Det är lycka! Lycka är också Max. Igår försökte jag lindrigt förklara att jag kommer att må skit under cellgiftsbehandlingen och att vi blir tvungna att hjälpas åt. Han la ifrån sig legot på två röda och vände blicken mot mig, samtidigt som han sa "Ja mamma, JAG ställer upp i alla fall"

Dagen innan sa han "Mamma jag har funderat över din cancer. Om jag fick välja mellan att ha min x-box eller att du ska ha cancer så skulle jag välja bort x-boxen". När jag (förvånat) sa "Nämen åh, skulle du" så sa han argt "Men mamma - det är ju självklart - jag vore ju dum i huvudet om jag valde x-boxen". Ord är överflödiga...

Kärlek känner jag varje sekund dygnet om.

Jag är tacksam för alla dessa känslor!