Jaha...

Har haft tre ganska pissiga dagar. Rädd och arg liksom på samma gång. Gick väl igång i och med beskedet om metastaserna i armhålan. Vafasen - vet att jag ska vara lycklig över att det var så lite (micrometastaser) men det var ändå ett bakslag. Har ryckt upp mig nu!

Insett att jag är helkass på avslappning så nu har jag gjort två saker; dels lyssnat på min kurator som sa att jag skulle sluta anstränga mig... man får vara spänd när man har cancer... fokusera istället på att göra saker jag tycker är roliga...då slappnar jag av automatiskt. Det lät klokt, tycker i alla fall jag. Den andra saken jag gjort är att ta kontakt med sjukgymnastiken, för att jag inser att jag kommer att behöva just sjukgymnastik efter att de har "rensat" i armhålan. Men jag bad också om påtvingad avslappning... Påtvingad? sa sjukgymnasten. Jamen jag behöver ju få komma och bli inpackad i värme och filtar och bara koppla av, förstår du väl... sa jag... som om det vore solklart. Men för mig är det ju solklart =) här hemma finns ju saker att göra som hela tiden far runt i skallen.

Snabba fakta:
CT röntgen av buken idag - kontrast i armen, kändes varmt och som om jag höll på att pinka på mig. Och näää det gjorde jag inte! :)

Den 4 december, dagen efter att vi kommit hem från Fuerteventura, operation nummer 3. Armhålan rensas och jag får ligga kvar över natten.

Så till något roligare fast ändå så enormt sorgligt.
Idag träffade jag Ebba, 3 år gammal. Ebba hade en liten stickad mössa med ett gosedjur ovanpå och väldens finaste bruna ögon. Hon var glad och visade mig sina slangar från magen, från vilka hon får sina cellgifter. Slangarna var nedstoppade i en rosa påse. Ingen sorg hos den lilla tjejen - hon bara spred glädje och jag är tacksam över att jag fick möta henne!