Nu är jag tvungen att berätta! Håll i hatten!

2008-2009
Fredag 12/12
”Men vad är det där?” tänkte jag då jag tvättade mig. Stod i duschen och kände efter igen vad som gjort ont. En knöl nästan i ljumsken fast liksom närmare mitten på puppan. Vid blygdbenet. Den smärtade som bara den. Visade Kärleken och vi konstaterade svullen lymfkörtel. ”Du har ju varit lite förkyld ett tag”.

Dagens lärdom; Kolla kroppen men bli inte nipprig av rädsla, kroppen är fylld av konstiga saker som nästan alltid går att förklara.

Måndag 15/12
Börjar bli mer hängig, trött och halvt förkyld. Onda knölen kvar. Skit. Men Max hemma och sjuk så fullt upp.

Dagens lärdom; Se till att ha fullt upp så man inte hinner tänka? Eller?

Tisdag 16/12
Urinvägsinfektion, typiskt och riktigt typiskt att min vårdcentral är stängd och att inga tider finns hos någon av de andra. Primärvårdsjouren på kvällen. Penicillin och en fråga till doktorn… Svaret blev ”Jag vet inte alls vad det är för knöl. Kontakta onkologen”. Fontän av ångesttårar så fort vi lämnat byggnaden.

Dagens lärdom nr1; Pinka direkt efter samlag för att undvika infektion. Eller strunta i olika medikament, såsom cytostatika, som främjar bakteriefloran därnere…

Dagens lärdom nr2; Låtsas vara en struts så kanske allt ont försvinner…

Onsdag 17/12
Somnade till slut ifrån en film, tror klockan var närmare 03.00… Vaknade 06.45 av att Elin ropade. Hon hade fått skitsjuka och behövde assistans. Som radiostyrd hjälpte jag henne, pussade Kärleken som skulle till jobbet hej då och dök ner i soffan. Somnade och sov som en stock tills telefonen ringde. Sedan var det min tur att ringa. Samtalet.

”Det är ju inget vanligt ställe att ha knölar på”, sa sköterskan på onkologen och gjorde så att solar plexus fylldes av den välbekanta ångestbubblan. Bubbel bubbel. Läkartid på måndag då jag ändå ska dit för behandling. Innan finns det ingen tid och några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Tydligen. Eller så klart. Förutom om man befinner sig i min kropp. Som jag gör. Bubbel och tårar av ångest. Rädsla. Fast dags att inte låta rädslan ta över. Inte ta ut negativa saker i förskott. Men SATAN vad rädd jag är.

Dagens lärdom; Nuet är ibland skit och försök då låtsas att nuet är en tid i ditt liv då allt var bra. Eller kommer att vara bra är förresten ännu bättre. Större chans att framtiden blir bra om man tänker sig den bra ju. Oj, jag ser min framtid… ligger där i en solstol på en sandstrand, läppjar på en god drink och det enda som fyller min skalle är de salta baden med snorkling, värmen, god mat och trevliga människor. Jag är tillsammans med de jag älskar mest i hela vida världen. Livet är ta mig tusan helt underbart!

Bra lärdomsdag idag, inte alltid man tar en tur till paradiset.

Söndag 21/12
Har lekt struts i flera dagar samtidigt som livet har tagit över med allt stök inför julen. Har ju även vänner vars liv ibland bråkar och därmed fyller min tid. Fyller mina tankar. Konstigt tacksam över att inte bara mitt liv är fyllt av ångest. Känner mig mindre ensam. Inte elakt menat.

I morgon är det måndag vilket betyder behandlingsdag och läkarbesök. Hoppas komma hem med ett glatt hjärta. Förra julen var ingen höjdare med första cellgiftsbehandlingen för dörren. Denna jul var tänkt att vara annorlunda. Enbart lycklig.

Dagens lärdom; Jag kan skjuta verkligheten ifrån mig men den letar alltid upp mig.

Måndag 22/12
Herceptinintag och läkarbesök. Hon kände med kalla fingrar på knölen. På puppan… lovar att det inte ens kändes konstigt och obehagligt som det brukar göra när man är på gynundersökning. Nä, jag var bara skiträdd för vad hon skulle säga, onkologläkaren. Hon sa att hon trodde att det var en böld… typ… en sorts infektionsknöl där inne i kroppen… Konstaterade en storlek på mer än en cm. Som knölen i bröstet… 11 mm i diameter. Ordern var att avvakta till efter julhelgen. Höra av mig om den var kvar eller hade blivit större. Inte röra knölen alls, ajabaja.

Dagens lärdom; Det är bra att andas med magen. Har tydligen andats med bröstkorgen i några veckor… inte konstigt att jag känt mig så skum. Liksom svajig i hjärnan. Brist på syre så klart…

Måndag 29/12
Nu har julhelgen passerat. Knölen är kvar och gör ont men ta mig fan om den inte är mindre? Jag tror det i alla fall och jag har låtit den vara nästan helt och hållet. Men fasen vad rädd jag har varit dessa veckor. Inte över än, rädslan, men den börjar lätta. Några dagar till så kanske den är borta. Bölden. Och rädslan.

Dagens lärdom; Det går att kamouflera sin rädsla för nära och kära när det är jul. Bäst att vänta med att informera om dumma saker som knölar till i januari som ändå är en pissigt tråkig månad.

Måndag 5/1
Nu är det januari och dags att informera, väljer att lägga ut detta på bloggen då jag anser det vara viktigt för alla att veta hur jäkligt det kan vara att plötsligt få knölar efter att man har gått igenom snoppoga. Jäkligt utan att ha snoppoga så klart också. Rädslan hamnar som en fet apelsin i halsgropen och jag slutade nästan att andas i ett par veckor. Nu känns det underbart då knölen, den underbara bölden har retirerat och nästan är ett minne blott.

Dagens lärdom; Att välja att inte berätta om knölar förrän i januari är ett lysande drag. Särskilt när det visar sig vara en oförarglig liten gosig böld. Januari blir då en fantastisk och lycklig månad.