Trodde jag ja...

Så ringde jag min forskningssköterska… som sa att detta är den vidrigaste, hemskaste, elakaste och mest effektiva cytostatikan Taxotere som visar sin fula nuna igen. Jepp, ni läste rätt. Inga Herceptinbiverkningar utan Taxotere – cytostatikan som sänkte mig totalt där i våras… Den sista behandlingen med detta rävgift intogs genom porten i slutet av april och nu – NU – har den fått ett skov… ett uppsving och dundrar på för fullt. Attackerar min kropp…

Och det är nu jag borde visa min tacksamhet. Mot att det finns medicin som har förmågan att (eventuellt) se till att snoppogehelvetet håller sig borta. Skriver eventuellt eftersom jag inte vill reta gudarna… få dem att tro att jag inbillar mig att jag sitter säkert. (Skulle knappast hända… även om det sker i de ljuva drömmarna…)

Så avgrunden jag besökte under första halvan av 2008 har gjort en visit. Visserligen en snabb och lindrig sådan – i jämförelse – men med sig förde den ännu en tillbakablick till helvetet.
Tacksamheten blandas med ångest.
Insikterna samlas på hög, jag hinner inte riktigt med men hoppas att de väntar in mig.
Det är svårt att tacka något man förknippar med ett helvete.
Men tack!