Bollkontroll...

Så blev det!

Tanka

Jag hoppas att det snart vänder.
Att jag får se lycka och harmoni.

För just nu skär det i mig av oro för den ångest och osäkerhet jag får bevittna.
Vara i.

Försöker stärka.
På alla sätt jag kan.

I kväll tänker jag i alla fall tanka massa ork och styrka genom min Kärlek.
För att orka fortsätta.

Ett år tillbaka i tiden var jag den som behövde.

Yrke?

Dotra tar studenten till våren. Första studentfesten var igår. Samtidigt som jag lagade mat skulle jag fläta hennes hår i små och tunna flätor... hon fick forma och steka biffarna medan jag stod bakom och flätade. Flätade i över en timme... trodde aldrig att det skulle ta slut. Efter maten smorde hon in sig med brunt teatersmink i ansiktet. Knappt hon blev igenkänd när hon sedan också klädde sig i lånade kläder. Kompisarna kom och de var utklädda de med. Fast liksom snyggt fixade, trots yrkena (kamouflerad) militär och hundförare.

Temat är alltså ett yrke. Vilket yrke har min dotter, tror ni?

Omöjligt?

Jag tror faktiskt att det kan vara stört omöjligt att endast arbeta 25%.
För faktum är att jag arbetar mer än jag ska.
Surprise?

Ska försöka vara ledig torsdag och fredag för att återställa balansen...

Tror ni att jag kommer att lyckas?

Fontän

Det var länge sedan jag grät så att tårarna sprutade som i en fontän. Gråtit så att snoret rann. Så att jag hörde mig själv kvida. Det har jag gjort nu.

Tack vare denna... http://www.sevenpounds.com/

Ska snyta mig, torka tårarna och laga middag!

Sabla skov!

Är inne i ett sabla skov då det gäller behandlingen och cytorester. Ögonfransarna rasar (uäää), fötter och händer spricker och kroppen är trött. Som grädde på moset jobbar jag för många timmar... Måste skärpa mig nu för jag känner att jag är alldeles för trött!

Fast roligt som fan är det!











Nu kopplar jag bara av i alla fall och det är skönt!

Storebror blir ännu mer gubbe ;) idag så jag passar på att önska honom GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! Kortet nedan är det jag gjorde åt honom. Tänk er att man öppnar det rakt upp med gubbens fötter...



P.S. Hyresvärden hade inte fått in några klagomål angående brakskitar... forts. följer. D.S.

Det susar lite i öronen...

Om tio minuter har jag min presentation och jisses vad nervös jag är!!!
Håll tummarna!

Ghaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Måttet är rågat!

I morgon är det jag som ringer hyresvärden och kollar om de tidigare hyresgästerna i denna lägenhet har klagat på grannen ovanpå.

Jag önskar att jag kunde spela in så ni fick höra… eller egentligen inte för det vill ingen höra… men i alla fall så ni kan förstå vad vi upplever. Står ut med. Lyssnar till.

Under mornarna. Och på kvällarna. Hur många gånger som helst i timmen. Kanske till och med varje minut. Nästan i alla fall.

På dagtid hörs det inte så väl, då är ju hela huset vaket och alla olika ljud döljer grannens…

Men tidigt på morgonen och på kvällen när huset börjar tystna.

Då jäklar är det full bombning där uppe.

Tänk er att somna med ljudet av brakskitar. Trevligt när man försöker få till lite kärlek och smek där på kvällskvisten till exempel.…

Och vakna med samma ljud.

Vi är omgivna av brakskitar och Kärleken är förundrad över att det inte har skett en explosion däruppe. Sedan är det ju hemskt om personen ifråga är sjuk men vi måste ju ta reda på hur det ligger till. Såhär kan vi inte ha det.

I och för sig så väcker dessa brakskitar min dotter varje morgon. Det är en bedrift att få upp henne vill jag lova…

Men första steget är en försiktig förfrågan till hyresvärden – känsliga grejer detta ju. Andra steget är ett samtal med prupphovsgivaren själv.

Skulle inte det hjälpa får vi väl kontakta någon aktivistgrupp… som kämpar mot växthuseffekten… tänk jag har aldrig hört en ko fisa och släpper en ko ut en massa metangas (som är farlig) genom sina fisar, lär ju grannen vara en stor fara.


Nog ska vi kunna råda bot på detta!

Utlovat recept och gammal vän

Semlor, 12 normalstora

1 pkt jäst
3 dl mjölk
8 dl vetemjöl
lite salt
75 g smör
1 dl socker

Smält smöret, blanda ner mjölken. Se till att det är fingervarmt och häll över den smulade jästen (Bra att smula den i bakbunke då det inte blir bra om man häller all gegga på bänken...hehe..) Släng i resten och rör ihop. Jäs 30 min i bunken och
ytterligare 30 min när bullarna är formade och lagda på plåt. Grädda ca 10 minuter på 225 grader.

Mandelmassa
Grädde
Vaniljsocker
Florsocker

När bullarna ska göras i ordning för att intagas - ahhh så gott - så gör såhär om ni inte gillar att äta en klump med mandelmassa...

Blanda och mosa mandelmassa med ovispad grädde så att mandelmassan får en lös konsistens. Ta ur inkråmet ur bullen. (Glöm inte att skära av toppen på bullen först :) Blanda nästan allt inkråm med mandelmassageggan, lite vispad grädde och en nypa vaniljsocker. Så är det dags att fylla bullen, sätta på locket och pudra med florsocker. Sedan det bästa av allt - få äta upp den!

Hoppas ni tycker lika mycket om den som jag! Lycka till!

Förresten så har jag stoppat i mig ännu en semla idag, i sällskap med min vän Maria och hennes fantastiska dotter Mira. Maria och jag har inte setts eller hörts på flera år så det var så roligt!

Alla råkar vi ut för saker som leder oss framåt - och en jäkla tur är väl det!

Moahahahahahaaaaaa.....

Fick ett mail av Isabelle efter mitt tidigare inlägg om kedjebrev. Jag bara måste lägga ut det här... Hon skickar det till folk som skickar kedjebrev till henne. Tänkte att ni som vill kan kopiera och skicka det ni med. Jag kommer definitivt att göra det i fortsättningen!
Så här kommer det:

Jag gjorde som du sa......


Jag skickade mail till 10 personer som du skrev.
Jag väntar fortfarande på det jävla miraklet som skall inträffa!!!!



















Till alla mina vänner som det senaste året skickat mig
önskningar, kedjebrev, ängelbrev eller andra löften om tur

OM jag vidarebefordrar dem...


DEN SKITEN FUNKAR INTE!!!!!!!!


Nästa år, skicka istället pengar, öl, choklad,

biobiljetter, bensinpengar eller resecheckar!


TACK!

=)

Trevlig helg!

Jag säger bara - Sandra hade rätt - se "The curius case of Benjamin Button".

Jag säger också att det är rätt tufft att jobba nästan hela sina 25% på en dag. Att dessutom sitta på sitt diskbråcksarsele hela den tiden är ingen höjdare. Det sög liksom musten ur mig. Fast det är bara att hoppas att jag lär mig av mina misstag. Trevligt och bra som bara den var det dock. En hel dag om asperger och annat smått och gott.

Till slut har jag ett meddelande till er alla. Det är absolut fullkomligt onödigt att skicka typ kedjemail eller kedjesms till mig. Som många redan vet tycker jag att det är ett satans otyg. "Vidarebefodra till 10 personer så blir du lycklig". Alltså blir jag olycklig om jag inte gör det... eller "Skicka till dina vänner och se hur många du får tillbaka. En så god vän är du". Hahaha, vilken kass vän jag är ;)

Jag raderar alltid sånt, oavsett vem som skickar. Sabla hot är vad det är som spelar på samvetet. Så jag raderar snabbt utan att läsa igenom. Så kommer skiten inte åt mig i alla fall.

Nu tänker jag ha en fantastisk helg!
Hoppas på en sådan för er också!

Semla

Behövs något uppmuntrande efter traumatiska dagar med tekniska problem...
Jag har tröstat mig enormt, och samtidigt firat lösningen på problemet.
Detta är årets första semla.
Som jag bakat och smaskat i mig.

Så fantastiskt gott
för en semlaälskare :)

Djup suck...

Det löste sig... enklare än vad jag befarat.
Men utan någon logik alls. Faktiskt.

För er som fattar; jag raderade det inlägg jag skrivit den dagen den högra raden försvann. Då kom högra raden tillbaka. Den försvann igen när jag satte tillbaka texten. Då tog jag bort fet stil och kursiv text... då fungerade det igen.

Så blev jag glad i alla fall.

Så tänkte jag att jag skulle prova att sätta dit kursiv text och fet stil igen...bara för att testa. Då funkade det ändå.

Det var nu det blev ologiskt för mig.

Det är också i det här läget som jag nöjer mig med att det fungerar och definitivt inte bryr mig om varför...

Lösning; väck med sidebar?

Tog bort hela högerraden...

... problemet ur världen.

Eller inte.
Forskar vidare.
Fasen vad bra jag börjar bli på Blogger.
Nån som behöver hjälp? ;)

J-a skit!

Ja, vad säger man när ögonfransarna ligger som en matta under ögat då man torkat sig? Eller att man flera gånger om dagen får rensa ögat på lossnade fransar?

Kan berätta att tankarna vandrar tillbaka ett år. Fifan.

Fast att halvt ha fiskögon är ju helt ok.
Om jag jämför med ollonskalle + fiskögon.

Men det gick ju det också.

Man klarar det mesta!

Hjälpa?

Jaha, så försvann hela den högra raden igår.
Där det fanns en massa info.
Arkivet viktigast men annat också såklart.
När jag går in för att fixa det, visar det sig att allt är på plats.
Inget är fel.
Ändå har hela skiten liksom trollats bort från sidan...

Någon som har koll och kan HJÄLPA?

Tamigfan!

Fler än jag som har visioner, drömmar, som ni vill göra verklighet av?
Det är förbannat svårt att ta steget, att våga.
För tänk om det blir avslag.
Tänk om någon skrattar.
Hånfullt.
Eller visar på att det är omöjligt.

Men jag vågade ändå ta steget (kalla mig modig eller dum...)
Så om något av detta sker när jag står där och brinnande presenterar min idé...
...då kommer jag att upplysa dem.

Om att inget TAMIGFAN är omöjligt!

Så det så!

(om jag vågar så klart...)

Till något helt annat

Speakern skrek som en galning. Satt där i sekretariatet. Hejade på hemmalaget, enskilda spelare och drev på publiken. Hela matchen satt jag och skämdes å hans vägnar. När jag hörde mig för så sa folk att det klagas och att han har blivit tillsagd. Men att han skiter i det.

För mig är det en självklarhet att speakern på en match – i detta fall handboll – ska vara neutral.

Att hejaklacken ska hålla till bland publiken.

Vad tycker ni?

Vem försöker jag lura?

Helt klart mig själv...

Men tänker jag efter så känner jag mig själv och vet så väl att jag inte ska ha något löshår. Har ju väldigt svårt för att inte vara mig själv så hur skulle jag klara en massa fakehår? Har läst på lite och nästan alla klagar på trassel och på att håret går av och bara tanken på att håret måste ta ännu mer tid än nu får mig att rysa av avsmak.

Nä, så jag skiter i löshåret.
Skippar att komma hem från Thailand brun som en pepparkaka och långt vackert hår.

Kommer hem som mig själv.

En annan sorts raket...

”Seriöst mamma, jag håller på att bli galen på grannen ovanpå”, sa dottern från baksätet i bilen, där hon satt inklämd mellan kartongerna. Kartonger med skrivbord och skåp, nyss inköpta på IKEA. Superb syssla en fredagskväll, nästan ensamma på bygget.

”Vadå?” undrade jag och hon fortsatte: ”Men fatta att han jämt släpper brakskitar, morgon som kväll. Det dånar i mitt rum och det är värsta pinsamt när jag har kompisar här. De tror ju att det är ni".

Hon undrade vad hon skulle göra och jag hade ett skit(!)bra förslag…
Sa åt henne att skriva en lapp och ge honom… eller eventuellt lägga i brevlådan om hon tycker att det är pinsamt… På lappen ska det stå typ såhär:

Hej!
Jag vore tacksam om ni kunde stoppa en kork i arselet, för jag kan inte somna på kvällarna. Vänliga hälsningar från anonym granne

Hahaha… dottern sa sedan helt allvarligt att vi måste ringa vaktmästaren, så att han kan göra något åt saken... hahhaa ja, sa jag, kanske kan han spackla igen hålet eller något liknande…
Jag skrattade så att jag höll på att pinka i brallan och då skakade Elin på huvudet och sa ”Jamen, detta är seriöst ett socialt problem för mig mamma”

Grannen skulle bara veta vilka problem vi har här nere…

Livsfarligt med raketer och smällare!

Redan i bilen small jag av. Snarkade tills vi körde in i garaget till Sundsvalls sjukhus. Behandlingen gick bra, som vanligt. Jobbade med mina visioner inför det nya jobbet. Ska presentera dem i morgon. För stora chefen. Överhuvudet. Hövdingen. Bossen.

Håller tummarna för att det är bra visioner i hans ögon.

Förändring på insegling.
Berättar om det blir positivt. Annars kan det kvitta.

Nu ska jag fortsätta min slappardag… trött i huvud och kropp.

En sann historia så länge;

Det är vildare nu än när jag var ute i krogsvängen. Fast själv var jag ju alltid nykter och så också alla mina vänner och bekanta. All heder till oss.

Ungdomarna idag är inte riktigt kloka…

Lördag efter krogen sker följande scenario;

Knut är ordentligt på arselet och står i kön för att beställa mat. (Alltså efter krogen, på den lilla restaurangen som tjänar pengar på fulla ungdomar). Han sluddrar till en tjej som står bredvid men hon hör inte riktigt vad han säger. Han tjatar om något och frågar hela tiden om han ska göra det ”Vad säger du, ska jag göra det?” Tjejen blir less och svarar ”Ja, gör det du”. Äntligen blir det tyst på Knut.

Efter en pyttestund börjar det ryka i brallan på killen framför dem i kön. Det sprakar, ryker och sprutar stjärnor och killen vrålar till och rusar ut från restaurangen. Med en stjärnsprutandes eldkvast ståendes rakt upp från röven.

Knut hade tydligen en raket kvar från nyår.
Knut är en dum dum DUM pojke som borde ha smäll.

Åh, vad jag önskar att det inte hade varit farligt.
Att det inte går att göra sig illa av raketer.
Att inga, fingrar – ögon – hår – ansikten – eller rövar, blir förstörda av nyårsraketer eller smällare.

Då hade denna historia kunnat vara riktigt rolig…

Glömde

Det har varit så mycket med nytt jobb (specialpedagog på vanliga gymnasiet A-K), mani för stegräknaren, städat och laserkrigat med sonen och - det viktigaste av allt - mina nya snoppogevänner som idag skulle få besked. Jag har hållt tummarna så de är blå men vet inget ännu. Vågar inte gå in på den enas blogg...

Behandling i morgon.
Blä.
Trött dag i morgon så jag kör superrace idag.
Så att jag i morgon kan ligga som en padda.

Grannarna måste trott att det brunnit för oss (igen).
Sprang runt här och slirade på mattorna och lasrade varann.
Fjiiing fjiiing låter det. Högt.
Skrek av rädsla och skratt när sonen dök upp runt hörnen.
Men det blev 1-1, så nog kan jag panga jag med...

Piskan viner!

Det var inte en plan (vilket man kanske kan tro;) men när vi flyttade fick jag under två minuters promenadväg till skolan. Skulle nästan kunna slänga en boll som med sina studsar skulle studsa fram till skolan...

I stegräkneavseende är det avståndet ingen höjdare.

Så nu är jag glad att jag får ca 10 minuters promenad till jobbet. Till mitt nya jobb.

I morse var jag sen så jag var tvungen att ta bilen. Det är inte främjande det heller. Varken för räknaren eller för mig. När jag nu kom hem stod den på 1648 steg. Försökte precis kuta lite på stället men inte fan hjälper det. Hur jag än rör mig på stället vägrar den ge med sig. Så en timmes vila och sedan marsch till rehab och träningslokalen.

Piskan viner...

Biverka

Dottern 18 år är spruträdd och var klart blek när vi gick in till distriktssköterskan. Max var inte rädd, utan skrattade glatt och sa högt "Vilken tur att man inte tar den i pungen i alla fall..."
Sköterskan sa att den hade hon aldrig hört förut...

Efter att vi var spruttagnaklara (Elin överlevde men höll på att tuppa av) fick vi stanna en stund, de skulle ha koll på att vi inte fick någon konstig reaktion (som växande näsa, ploppande ögon eller så). När tiden var ute frågade jag hur det kändes för ungarna. Elin sa "bättre" och gick före till bilen. Max sa "Det svider lite - mamma det börjar biverka nu..."

Men vi mår bra. Ingen feber än så länge i alla fall.
En sprutgång kvar innan resa.

Snart är det så kort tid kvar så vi kan börja med nedräkning...

Steg

Ok, så går livet vidare.
Från blank ollonskalle med en trött och svag kropp via massa insikter till att verkligen förstå. Eller tro att jag förstår kanske. (Vem vet?)
Att nu är det dags att ta tag i livet, inte bara låta det rinna vidare.
En viktig del är att träna.
Se till att kroppen blir stark så att den inte är lika mottaglig för sjukdomar.
Se till att kroppen blir stark så att den kan hjälpa mig OM jag skulle bli sjuk…
Jag har tänkt på detta länge och nu är det liksom slut på undanflykter.
Slut på att blunda för verkligheten.
Det kommer aldrig att finnas någon annan som tar hand om min kropp.

För ett tag sedan skaffade jag en stegräknare, för att peppa mig själv. Beställde den här. Idag använde jag den för första gången… men måste erkänna att jag känner mig minst av allt peppad. Har hört att man ska gå ca 10 000 steg per dag för att kroppen ska må bra. Idag har jag gått normalt mycket. Men jag har också tränat. I 15 minuter svettades jag på denna maskin
– ända tills den sa ”STOPP” och då var det bäst att kliva av antar jag.

Förmodligen har den aldrig varit med om någon så snabb och vältränad... hrm.

Halvsprang i ytterligare en kvart på denna (får inte springa för min sjukgymnast)


Kolla vad fort jag gick…


Höll på att trilla av när jag skulle knäppa…

Det märkliga är att trots allt detta slit har jag bara fått ihop 6120 steg
Det är långt till 10 000…

Så jag avslutade dagen med att ta med en vän på bio. Vi såg Australia och jag proppade i mig måstena popcorn och m- kulor. Bra för hjärnan i alla fall. Fantastiskt bra film! Kragen på tröjan var blöt när filmen var slut.

Men jag misstänker att vad det gäller steg så har jag nog hamnat på minus…

"Ollonskalleterapin"

Bilder jag inte gillar på mig själv är de bilder där jag tappat ögonbryn och ögonfransar, vilket jag nämnt tidigare en hel del. Jag tycker att jag ser ut som Gollum på de flesta bilder… minns att jag blev skrämd av mig själv ibland när jag gick förbi en spegel. Men för mig kopplas ju bilderna samman med smärta, ångest och en massa andra känslor. Detta gör naturligtvis bilderna ännu mer hemska för mig. De är grymt och skoningslöst FULA.

I morse kollade jag min sons äldsta storasysters blogg (he, ja det blir struligt med familjeförhållandena ibland…). Sandra hade lagt in bilder, tagna med mobilen, från 2008. När jag scrollade ner bland bilderna och såg mig själv som ollonskalle så skrek jag rakt ut. Jag kände mig utlämnad och naken, för den bilden är en av de bilder jag inte har klarat att lägga ut på mig själv. För ångestladdat liksom.

Men jag är tacksam över att jag har en förmåga att reflektera över saker och ting. Visst, ibland reflekterar jag och analyserar alltför mycket men i vissa fall är det bra. Som i detta fall. För nu har jag tackat Sandra för att hon lade ut den avskyvärda bilden på mig. Jag tackade henne för att hon hjälper mig vidare. Utan att hon hade en aning om det blev detta en del av min terapi. Att minnas, att bearbeta, få insikter och gå vidare.

Det viktigaste är att inse att jag faktiskt lever, mår bra och är omgiven av människor som älskar mig. Jag är dessutom lyckligt lottad som har hår på skallen ;) Och längre blir det för varje dag…

Det sista steget i ollonskalleterapin är att lägga ut dessa bilder här på bloggen. Jag har samlat ihop ett gäng och de ligger i ordningsföljd… Det börjar med en bild då oron över framtiden är stor... då jag inte riktigt vad som skulle ske. Sedan rakningen och därifrån till den blanka ollonskallen utan något hår på hela kroppen, som Sandra har lagt ut och som ledde till denna terapisession… till stubben som kom och sedan början av trollskallen. Ingen avsaknad av hår nu inte… inte någonstans…

Hur hamnade jag i detta?



















Nyrakad... som synes av håret på axlarna














Bilden Sandra la ut


























Jag välsminkad (inte ett hårstrå i ansiktet) och vännen Anneli










Kärleken och jag inför Pillas bröllop. Firar köpet av stugan i svit med bubbel och gegga i fejan..! Håret sakta på väg ut...









Sverigematch - dotra och jag. Håret växer saaakta...













Min fantastiskt snygga jacka måste ju få vara med!













Vuxit lite till!




















Nu...



Slut på ollonskalleterapin...


Phu!

Idag...

... har det snurrat i skallen. Snurrat på grund av en väns situation. Och av nya vänners påbörjade resor inom snoppogeområdet. De snoppogesystrar som jag har fått kontakt med genom snoppogan. Men mest av allt har tankarna upptagits av mina egna problem. Med en tonåring i huset skapas det ofta situationer som måste lösas. Den här situationen har varit på g länge och äntligen har lösningen uppenbarats. Eller snarare kämpats fram... Jag tror att alla är nöjda och ser fram emot lugnet.

Ibland när jag känner att jag bara måste skriva om en sak är det ett måste att vara kryptisk, för att inte lämna ut mig själv eller andra i min närhet. Men det är en konst att ändå se till att undermeningen kan läsas mellan raderna. Tro om jag lyckas och frågan är också om ni uppfattar samma undermening, eller om uppfattningen blir lika olika som det är personer som läser. Kommer jag någonsin att få reda på det?

Vid middagen satt tonåringen, hennes kompis och jag och pratade om en serie på tv:n. I fokus var skådespelarnas utseenden. Plötsligt sa sonen "Men varför håller ni på och pratar om deras utseende för? NI vet väl att insidan är det som är viktigt?"

Han är nio år...

Kärleken och jag sitter med varsin dator i knät och googlar på Koh Phangan... Koh Samui... och Koh Tao... Efter några dagar i Phuket är det nämligen på de ställena vi kommer att vara. Sola, bada, snorkla, läsa, snarka i solen, äta gott, göra utflykter och promenera på stranden... Sonen säger att han ska rida på en elefant. Det ska inte jag göra...

Detta kommer att bli en del av vår utsikt i Koh Phangan...


Sand att gräva ner tårna i...

Skallebanken...

...är borta, skönt.
Let´s dance valdes bort för ett parti Scrabble med mina killar. Liten och stor.
Den store kärleken vann. Igen. (Sabla tur han har...)

Nu sitter jag med en kopp te och tänt ljus och scrappar ett kort till någon som varit omtänksam.

Tar bara en paus för att dela med mig av en hrm...intressant historia.
Känsliga människor varnas...

"Anna är trött på att laga middag varje dag, så sambon Johan och hon kommer överens om att turas om att laga mat varannan dag. Så var det Johans tur och när Anna kommer hem, finner hon honom spritt naken i köket med ett glas vatten i handen.
Johan säger: - Kvällens meny är källvatten och kärlek! Så blev det.
Dagen efter kommer Johan hem och ropar: - Vad ska vi äta?
Anna kommer fram, naken, osminkad, med risigt fett hår och en ganska uppenbar icke angenäm doft från de nedre regionerna.
Hon svarar - Ja, älskling det blir rester från igår..."

Skallebanksdag

Kryper ihop i soffan en stund
och väntar ut skiten

Ojsan!

Såg precis att röstningen har försvunnit i och med mallbytet.
Har ju lite taskigt minne efter alla cellgifter och såklart på grund av åldern. Men visst var det flest röster på den bild där jag hade långt hår? Johooo?

Så minns jag det i alla fall och det var ju tur att det blev så… annars hade jag nog blivit ledsen. Eller arg. Kolla bara här hur glad jag är nu för att ni har röstat så bra.




Observera också att jag är skitful i håret och förstå att kort hår måste man hålla på och fixa med. Föna, gegga med det ena och det andra, kamma, borsta, dra, spreta och spraya… jag orkar inte med sådant. Har aldrig orkat med sådant och därför vill jag ha långt hår så jag bara kan kliva ur sängen och gå ut. Möjligtvis tvätta mig på vägen…

Idag på jobbet var det en kollega som vågade säga att hon tyckte att jag är snygg i kort hår. Trots att hon läser bloggen…

Den modiga människan sa ”Jag tar risken att åka på stryk”. Men det var för mycket folk där så jag har sparat ”stryket” till ett senare tillfälle… ;)

Nog om det nu men tack alla för att ni har röstat!

Min dotter, den underbara (ja ibland är hon faktiskt det), undrade varför jag använder kortet där jag har rakad skalle i headern. För mig är det självklart. Jag har haft snoppoga och rakade skallen när håret började falla på grund av cellgifterna. Det var första steget mot ollonskallen och en tid som jag har valt att belysa genom denna blogg.

Hela resan är viktig men den synliga starten var rakningen av min skalle så därav bilden.

30...

... minuters övertid blev det idag...

Med gårdagens 13 minuters övertid ska jag alltså sluta 43 minuter tidigare i morgon. Vilket betyder att jag ska jobba i 1 timme och 47 minuter.

Jisses, vilken tuff fredag det blir! :)

Japp,

så blev den. Bloggen. När Johanna knappat lite här och där. Alltså gjort saker med datorn som jag inte har en aning om hur man gör. Så jag är grymt tacksam och glad över att hon ville hjälpa mig.

Tackar Johanna ännu en gång!

Visst blev det fint?!

13 minuters övertid

Gick fint att jobba, bara 13 minuters övertid...

Eftersom jag inte har något klassansvar denna termin föreslog jag för rektorn (före jul) att de skulle "utnyttja" mig. Till motor/peppare/motivationshöjare för gymnasieeleverna. Tänk att bara få någon av tonåringarna som sitter där i sin egoglasbubbla att förstå att de det gör nu är ett avstamp till framtiden. Tänk att ha en specialpedagog med den funktionen på en gymnasieskola.

Rektorn nappade och det ser ut som om det kan bli verklighet. Fast inget är klart ännu. Vad tror ni, är det en bra eller dålig idé? Någon med erfarenheter, tips eller idéer?

Annars var jag hos Ebbas mamma Anna idag. Hon hörde av sig igår för hon tyckte att det var dags för en fika. Speciellt såhär på årsdagen av Ebbas sista behandlingsdag. Ebba var på dagis och hälsade med sin mamma att hon, tyvärr, inte kunde leka med mig idag. :)

I morgon är det ett år sedan jag startade min cellgiftsbehandling. Minns hur vansinnigt rädd jag var. Minns också hur illa jag mådde och hur mycket jag spydde på kvällen efter att jag fått de första gifterna. Fy, de tankarna ger ångest.

MEN jag klarade det och nu har det gått ett helt år - otroligt!
Det skålar jag på!

Hjälp!

Jag börjar ju jobba i morgon!
NU insåg jag det... och efter att ha varit sjukskriven i hmm... få se... i 15 månader så känns det lite märkligt.

Måste förbereda saker, vad ska jag ha på mig? Vad ska jag ha med mig? När måste jag kliva upp? Ställa väckarn, eller två för jag får nog ställa en i hallen så jag verkligen tar mig ur sängen. Brukar finnas risk för att jag somnar om. Ju.

Hoppsan, har ju inga elever längre... tro vad jag ska göra? Tro vilken tid jag ska börja? Snacka om att ha koll...

Men det känns helt ok.
Det blir liksom - tillbaka till verkligheten!
Här kommer jag!
(Äntligen)

Nääää...

... hur fasen gick detta till?

Nu är jag tvungen att berätta! Håll i hatten!

2008-2009
Fredag 12/12
”Men vad är det där?” tänkte jag då jag tvättade mig. Stod i duschen och kände efter igen vad som gjort ont. En knöl nästan i ljumsken fast liksom närmare mitten på puppan. Vid blygdbenet. Den smärtade som bara den. Visade Kärleken och vi konstaterade svullen lymfkörtel. ”Du har ju varit lite förkyld ett tag”.

Dagens lärdom; Kolla kroppen men bli inte nipprig av rädsla, kroppen är fylld av konstiga saker som nästan alltid går att förklara.

Måndag 15/12
Börjar bli mer hängig, trött och halvt förkyld. Onda knölen kvar. Skit. Men Max hemma och sjuk så fullt upp.

Dagens lärdom; Se till att ha fullt upp så man inte hinner tänka? Eller?

Tisdag 16/12
Urinvägsinfektion, typiskt och riktigt typiskt att min vårdcentral är stängd och att inga tider finns hos någon av de andra. Primärvårdsjouren på kvällen. Penicillin och en fråga till doktorn… Svaret blev ”Jag vet inte alls vad det är för knöl. Kontakta onkologen”. Fontän av ångesttårar så fort vi lämnat byggnaden.

Dagens lärdom nr1; Pinka direkt efter samlag för att undvika infektion. Eller strunta i olika medikament, såsom cytostatika, som främjar bakteriefloran därnere…

Dagens lärdom nr2; Låtsas vara en struts så kanske allt ont försvinner…

Onsdag 17/12
Somnade till slut ifrån en film, tror klockan var närmare 03.00… Vaknade 06.45 av att Elin ropade. Hon hade fått skitsjuka och behövde assistans. Som radiostyrd hjälpte jag henne, pussade Kärleken som skulle till jobbet hej då och dök ner i soffan. Somnade och sov som en stock tills telefonen ringde. Sedan var det min tur att ringa. Samtalet.

”Det är ju inget vanligt ställe att ha knölar på”, sa sköterskan på onkologen och gjorde så att solar plexus fylldes av den välbekanta ångestbubblan. Bubbel bubbel. Läkartid på måndag då jag ändå ska dit för behandling. Innan finns det ingen tid och några dagar hit eller dit spelar ingen roll. Tydligen. Eller så klart. Förutom om man befinner sig i min kropp. Som jag gör. Bubbel och tårar av ångest. Rädsla. Fast dags att inte låta rädslan ta över. Inte ta ut negativa saker i förskott. Men SATAN vad rädd jag är.

Dagens lärdom; Nuet är ibland skit och försök då låtsas att nuet är en tid i ditt liv då allt var bra. Eller kommer att vara bra är förresten ännu bättre. Större chans att framtiden blir bra om man tänker sig den bra ju. Oj, jag ser min framtid… ligger där i en solstol på en sandstrand, läppjar på en god drink och det enda som fyller min skalle är de salta baden med snorkling, värmen, god mat och trevliga människor. Jag är tillsammans med de jag älskar mest i hela vida världen. Livet är ta mig tusan helt underbart!

Bra lärdomsdag idag, inte alltid man tar en tur till paradiset.

Söndag 21/12
Har lekt struts i flera dagar samtidigt som livet har tagit över med allt stök inför julen. Har ju även vänner vars liv ibland bråkar och därmed fyller min tid. Fyller mina tankar. Konstigt tacksam över att inte bara mitt liv är fyllt av ångest. Känner mig mindre ensam. Inte elakt menat.

I morgon är det måndag vilket betyder behandlingsdag och läkarbesök. Hoppas komma hem med ett glatt hjärta. Förra julen var ingen höjdare med första cellgiftsbehandlingen för dörren. Denna jul var tänkt att vara annorlunda. Enbart lycklig.

Dagens lärdom; Jag kan skjuta verkligheten ifrån mig men den letar alltid upp mig.

Måndag 22/12
Herceptinintag och läkarbesök. Hon kände med kalla fingrar på knölen. På puppan… lovar att det inte ens kändes konstigt och obehagligt som det brukar göra när man är på gynundersökning. Nä, jag var bara skiträdd för vad hon skulle säga, onkologläkaren. Hon sa att hon trodde att det var en böld… typ… en sorts infektionsknöl där inne i kroppen… Konstaterade en storlek på mer än en cm. Som knölen i bröstet… 11 mm i diameter. Ordern var att avvakta till efter julhelgen. Höra av mig om den var kvar eller hade blivit större. Inte röra knölen alls, ajabaja.

Dagens lärdom; Det är bra att andas med magen. Har tydligen andats med bröstkorgen i några veckor… inte konstigt att jag känt mig så skum. Liksom svajig i hjärnan. Brist på syre så klart…

Måndag 29/12
Nu har julhelgen passerat. Knölen är kvar och gör ont men ta mig fan om den inte är mindre? Jag tror det i alla fall och jag har låtit den vara nästan helt och hållet. Men fasen vad rädd jag har varit dessa veckor. Inte över än, rädslan, men den börjar lätta. Några dagar till så kanske den är borta. Bölden. Och rädslan.

Dagens lärdom; Det går att kamouflera sin rädsla för nära och kära när det är jul. Bäst att vänta med att informera om dumma saker som knölar till i januari som ändå är en pissigt tråkig månad.

Måndag 5/1
Nu är det januari och dags att informera, väljer att lägga ut detta på bloggen då jag anser det vara viktigt för alla att veta hur jäkligt det kan vara att plötsligt få knölar efter att man har gått igenom snoppoga. Jäkligt utan att ha snoppoga så klart också. Rädslan hamnar som en fet apelsin i halsgropen och jag slutade nästan att andas i ett par veckor. Nu känns det underbart då knölen, den underbara bölden har retirerat och nästan är ett minne blott.

Dagens lärdom; Att välja att inte berätta om knölar förrän i januari är ett lysande drag. Särskilt när det visar sig vara en oförarglig liten gosig böld. Januari blir då en fantastisk och lycklig månad.

Hållbergs lilla Xtra

Måste slå ett slag för Monicas fina servetter som hon trycker själv. In och kolla!

Mäh...

Det känns lite jobbigt att de flesta röstar på ettan... ni kan vara glada över att ni röstar anonymt. ;)


Får trösta mig med detta... här kommer jag att ligga till våren, omsluten av bubblande varmvatten och plaska lite... förmodligen med ett glas vin i handen. Kommer ni och hälsar på?


Myyys :) - längtar

Hårförlängning

Funderar allvarligt på hårförlängning...

Inte innan våra tre veckor i Thailand dock... kan kanske göra det precis innan vi åker hem därifrån. Billigare där.

Så kommer jag hem brunbränd som en pepparkaka och med lååångt hår. Känns ju inte helt fel efter året som

- Ollonskalle
- Stig-Helmer look alike

Och ja, insidan är viktigast men om jag uttrycker mig såhär; Efter över ett år i sällskap med minsta skrymsle i min hjärna... som varit överfallande, undersökande, insiktsbombarderande och då jag varit helt utan chans att komma undan detta - absolut utvecklande - men fan så skrämmande - så tänker jag vara totalt fixerad vid mitt hår ett tag!

Ibland blir jag bara så less på att upptäcka skrymslen jag inte visste fanns...

Rösta på bästa frisyren...

... och glöm inte att jag HATAR kort hår... Att bli tvungen att ha ollonskalle när man gör det har varit lärorikt och jag överlever med kort hår. Faktiskt.

Som Helén berättade; "Malin, jag träffade en tjej som tyckte att du var så snygg i kort hår. Då sa jag; ja men säg inte det till henne för då dödar hon dig..."

Dödar ju ingen men nog blixtrar det till i ögonen vid en sådan komplimang. Förstår att folk inte tycker lika som jag men tur är det väl att ni röstar anonymt ;)

Jag vet vad jag vill ha för frisyr men det ska bli roligt att se vad ni tycker!Bortse från trötta och slitna fejan på vissa kort och kolla in barret... :)

Dags för frisyrer...

... snart.

Tro

Avslutade året med att inse att jag inte längre kan äta varken stark mat eller mat som är gräddig. Insikten blev tudelad då jag också förstod att jag skulle kunna äta sådana saker då jag är borta några dagar… För att lyckas med nummer två. Både positivt och negativt med andra ord. Som vanligt egentligen. Allt går ihop. Allt hör ihop.

Efter min något sena Mandelatillbedjan startade året med en ännu starkare tro på att om vi kämpar för det vi vill och tror på, så mår vi bättre. Då blir allt bättre.

Några timmar in på det nya året hämtade jag en fullkomligt aspackad 18-års dotter.

Vilket fick mig att vackla i min tro. En aning. Det kan bli så när man är trött, ledsen och besviken. Men det går över. För efter att ha fått sova några timmar så är det ganska tydligt för mig att det viktigaste är att fortsätta tro och därigenom fortsätta kämpa.

Det är en regel – en livsstil – ett tänkande – som gäller allt.

Tro
Kämpa

Det ligger i våra händer!

Den 27 juni samlades ett stort uppbåd världsartister och världskändisar i Hyde Park i London för att hylla en av världens mest älskade ledare, Nelson Mandela, som 2008 fyllde 90 år. I natt visade de galans höjdpunkter och jag tittade en stund medan jag väntade på att klockan skulle gå. Mina grabbar sov och jag väntade på ett samtal från dottern, så jag kunde åka och hämta henne från nyårsfesten. Trött som bara den men att fastna i ett program om (och för) Nelson Mandela är inte helt fel. Vilken förebild han är!

Denna natts inlägg måste definitivt tillägnas honom och alla andra som kämpar för en bättre värld. Så jag har snott en massa info från Wikipedia och hoppas att ni är fler med mig som tycker att detta är intressant och – framför allt – viktigt att belysa.

Nelson Rolihlahla Mandela, född 18 juli 1918 i Tembu, Östra Kapprovinsen (i dåvarande Transkei), Sydafrika, är en sydafrikansk politiker och statsman. Han var den förste presidenten att väljas i Sydafrika i demokratiska val där hela befolkningen hade rösträtt och han var landets president mellan 1994 och 1999.
Under apartheideran var Nelson Mandela en framträdande företrädare för den fredliga kampen mot apartheid, men efter Sharpevillemassakern blev han involverad i den beväpnade motståndsrörelsen.

Under Mandelas 27-åriga fängelsevistelse, varav 18 år på Robben Island var han en viktig symbol för kampen mot apartheidregimen både inom och utanför Sydafrika. Apartheidregimen och länder sympatiska till regimen ansåg att ANCs och Nelson Mandelas metoder vid den tiden kunde liknas vid terrorism, men idag anses Mandelas agerande av de flesta ha varit berättigat i kampen mot förtrycket. Övergången till ett mer försonligt budskap under 1980-talet banade väg för Mandelas frigivning 1990, för Sydafrikas fredliga övergång till en representativ demokrati och för Mandelas val till president efter avskaffandet av apartheid.

Efter sitt presidentskap har Nelson Mandela fortsatt att engagera sig i politiska och diplomatiska frågor. Mandela har efter sin pensionering valt att stödja flera organisationer som arbetar för social rättvisa och mänskliga rättigheter. Han har belönats med över 100 utmärkelser, däribland Nobels fredspris 1993. Mandela är känd som Madiba i Sydafrika, vilket är en hederstitel som användes för att titulera äldre medlemmar av Mandelas klan men som har blivit synonymt med Nelson Mandela. I samband med sin nittioårsdag avfördes Mandela slutligen från USA:s terroristlista, där han varit införd alltsedan 1980-talet. Det betraktades av många som en formalisering av ett konstaterat faktum, särskilt med tanke på hans välkända engagemang för fred och samexistens.

År 2001 fick Nelson Mandela även diagnosen prostatacancer, och han genomgick en sju veckor lång strålningsterapi mot sjukdomen. 2003 tillät Mandela att hans namn användes för AIDS-kampanjen 46664 som uppkallats efter Mandelas gamla fångnummer. Vid 85 års ålder förklarade Mandela i juni 2004 att han tänkte dra sig tillbaka från offentliga framträdanden på grund av försämrad hälsa och föra att tillbringa mer tid med sin familj. Han gör dock undantag för framträdanden i syfte att dra uppmärksamhet till kampen mot AIDSpandemin. Hans son Makgatho Mandela dog av AIDS den 6 januari 2005.

Den 23 juli 2004 förärades Nelson Mandela med staden Johannesburgs högsta utmärkelse, Freedom of the City vid en ceremoni i Orlando i Soweto. Mandela fortsätter att vara en nyckelfigur för organisationer som främjar fred, utbildning och förståelse mellan människor i världen. Mandela har även medverkat i en reklamfilm för den Internationella Olympiska Kommitténs kampanj Celebrate Humanity (fira mänskligheten).

Mandela höll tal i tv-sändningen och menade att trots att de firade får vi inte glömma att arbetet är långt ifrån klart. Vi måste fortsätta kämpa!

Jepp, det budskapet är taget och jag anser att det gäller för alla som har svårigheter av något slag. Fortsätt att kämpa!

It´s in our hands!

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nelson_Mandela