söndag 23 december 2007

Julafton

Julafton i morgon, Max är helt yr i bollen av förväntan. Han, som alltid läser innan han somnar hade inte tid i kväll. Redan 19.30 sa han till om att han ville sova så att det fort fort blir julafton.
Elin är lugn som en filbunke men hon är ju tonåring...
Själv är jag lite förvånad över att vi har haft det så lugnt med alla julbestyr, på nåt vis känns det som om jag har glömt massor. Men det beror nog på att jag varit "ledig" och kunnat poa på under dagarna. Jag tror allt är klart i alla fall.

Behandlingen kommer att köra igång v.2. Håller på att besluta mig för om jag ska raka skallen innan eller efter första attacken... de säger att det tar ca 10 dagar innan håret börjar falla... Jag fattar inte hur jag ska klara detta - idag klippte Jennie mig och jag tycker att det är tufft att bara toppa håret... Men vad är lite håravfall mot att få en behandling som gör att man inte får återfall? Ja för fan - kom bara snoppskallen med öron.... klart jag fixar detta också!

Allvarligt talat så är ju inte detta någon dans på rosor. Jag kan stå och kolla mig i spegeln och se mina ärr. Ibland känns det helt ok och jag är lycklig över att jag har brösten kvar - och livet. Andra gånger känner jag mig ful och oattraktiv. Stackars mig som kommer att ha ärr som lyser när jag har bikini på mig... jag hinner bara tänka tanken innan jag inser hur patetiskt det egentligen är. Fullt förståeligt att känna så men patetiskt därför att i en sådan här situation blir man faktiskt tvungen att sätta alla sådana tankar i ett större perspektiv. Nu är det ju verkligen läge att vara realistisk. Vad gör det egentligen om jag blir skallig som ett ollon med öron och har några ärr på kroppen? Ok, klart det blir tufft men i det stora hela är det tamigfan en jävla baggis. Så det så! Det finns mycket värre saker här i världen!

Nu ser jag fram emot att tillbringa julen med min kärlek Royne, barnen, mamma och Jocke och hans ursöta tjejer Wilma och Alva. En sväng till lillsyrran Mia blir det också. Lillebror Kalle och hans familj kommer att vara saknade men nerringda! ;)

Juldagen blir en kväll att minnas med gamla vänner på förfest här och sedan det traditionella Logen - ska bli fantastiskt roligt!

Nu skickar jag varma julkramar till alla som behöver och vill ha. Jag hoppas att ni kommer att få en underbar jul.
GOD JUL :)

söndag 16 december 2007

Göteborg

I torsdags flög jag till Göteborg. Huvudorsaken var för att vara med på julbord. Helt otroligt, Roynes arbetsgivare betalade flygresa Härnösand- Göteborg (och tebax såklart :) för de anställda som arbetar här i Härnösand. För att de vill att alla ska vara med. I år var vi på Aspenäs herrgård i Lerum. Massor med god mat - jag planerade för flera rågade tallrikar med mat när jag såg de dignade julborden. Åt en tallrik och sen var det tvärstopp. Vilade ett bra tag för att få i mig mer och gjorde ett bra försök men det var kört... är lite besviken på mig själv men... Naturligtvis så tog det två timmar sedan var jag tokhungrig igen men då var allt bortplockat. Kände mig lite pinsam när ena chefens fru såg till att jag fick lite att stoppa i mig. =) Förutom mat så var det trubadurer/dans och självklart övernattning för de som önskade. Gratis alkohol... nu drack ju inte jag nåt... eftersom jag fortfarande går på smärtstillande... NÄR fasen ska denna smärta försvinna? Eller handlar det om att jag ska lära mig att leva med den? Ja, blir så tvungen antar jag om två dagar då de goa små pillren är slut... vägrar skaffa nya... tror jag :)

Ja, huvudorsaken med resan till Göteborg var julbordet med Roynes jobb. Men vi åkte ner några dagar tidigare för att hinna med mer. I fredags var vi till lillebror Kalle och hans familj. Det var underbart skönt att träffa dem, både Kalle och Teres är så enormt trevliga, lugna och ödmjuka. Ja.. eller i alla fall Teres - Kalle är ju som han är ;) Nä, allvarligt talat så kommer jag nog att tjuta lite nu... jepp har redan börjat. IGEN. Fast jag får nog förklara tårarna. När jag kramade dig, Kalle, och sa hej då så såg jag nämligen all din smärta och oro. Så fort vi lämnade er så började jag tjuta.

Jag är ju inte dummare än att jag förstår hur påfrestande det måste vara för alla runt omkring mig. Att ni oroar er och tänker på mig både bekymrar mig och gör mig glad. Jag vill ju inte göra någon ledsen utan hoppas istället på att ni alla kommer att lära er massor genom att vara med på min resa - att vi kommer att lära oss massvis tillsammans. Det är ju det utvecklande resor är till för. En annan sak jag har insett är att jag förmodligen kommer att behöva mycket stöd under cellgiftsbehandlingen. Det stödet tänker jag ta emot (även om det känns svårt=kan själv hrmm).

Att vara med Kalle, Teres och de fantastiska grabbarna David och Elias gjorde mig lugnare och starkare, man kan nog säga att jag snodde lite energi från dem :) Och det var underbart skönt att få skvala ur mig en massa tårar - jag kände mig lättare, friare och lugnare efteråt. Tack för det! =)

Nu är jag påväg att få till en novell igen men det skiter jag i. Det är ju faktiskt min blogg och jag får skriva hur mycket jag vill - hahaha.

I lördags blev det en krissituation... vid lunchtid skulle jag och Kärleken vara i Onsala för att hälsa på min fantastiska vän Lizzy och hennes familj. Lunch betyder ju typ 12.00.... klockan 11.00 kom jag på att jag blivit så svullen vid armhålan att linnet jag skulle ha på kvällen kanske inte skulle fungera... vilket det inte gjorde... Tänk er köttet bredvid armhålan mot bröstkorgen, där har man ju som en pytteliten bulle när armen är nere. Sedan tänker ni er en halv tennisboll som buktar ut och tänk sen vidare att gå på julfest i linne. Nänä fanns inte en chans. Ärret syntes till och med. Huu. Jag deppade två minuter innan Royne sa åt mig att skynda mig så vi kunde åka och köpa nåt annat jag kunde ha på mig. Snäll kille...bra kille... bästa killen! =) Hittade en fantastisk skjorta och kom bara lite försent till Lizzy...

Lizzy ja... samma sak med dig och Stefan som med Kalle och Teres. Avkopplande, gott, lugnt, roligt och underbart. Det är synd att vi inte kan beema oss till varandra - då skulle jag träffa dig ofta! Jag är dock tacksam över att telefonen och datorn finns!

Hur som helst så plockade Lizzy fram en liten ängel som jag kände igen men hade glömt bort. En glasängel jag gav henne när hon var mitt i sin cellgiftsbehandling. Den skyddade henne och nu har jag fått tillbaka den så att den kan skydda mig. Jag ska genast hänga upp den i vårt sovrum!

Slutligen vill jag nämna att jag har förstått att många förvånas över att jag är så glad och positiv. (När cellgiftsbehandlingen drar igång förändras nog det...) Men till er vill jag säga att ja, jag är oftast glad och positiv men jag har stunder när jag är så rädd att jag nästan skakar sönder... jag har stunder när jag gråter och när allt känns hopplöst och orättvist. Men de stunderna är väldigt korta och de blir färre och färre. Det kanske är så att mitt mantra om att jag kommer att klara detta påverkar mina tankar och mitt psyke, vad vet jag?!! Jag vet inte men jag tror att det automatiskt medför att jag blir positiv och glad. En annan viktig sak, som jag tidigare nämnt, är att jag faktiskt är enormt lycklig.

Lycka räcker långt! =)

tisdag 11 december 2007

Herceptin

Visste att det var nåt viktigt jag glömt, ska dra det snabbt. Är inte lika speedad idag men ändock glad!

Efter cellgiftsbehandling och strålning kommer jag att få Herceptin i ett års tid. Man kan säga att Herceptin fungerar som ett sorts vaccin och minskar risken för återfall och spridning. Herceptinet kommer inte att påverka mig så jag kommer att kunna fungera som vanligt. Det enda negativa, som jag ser det, är att jag är tvungen att ha kvar venporten. Den är irriterande, stramar och gör ont men jag hoppas att jag vänjer mig vid den. Var tredje vecka i ett års tid, kommer jag att få Herceptin i droppform - rätt in i venporten. Det tar ca en timme varje gång.

Sen är det ju lite läskigt att - om igen - inse att min snoppoga är en farlig en... "Var femte kvinna med bröstcancer har HER2-positiv cancer. Den är vanligare bland unga och extremt agg­ressiv. Risken för återfall och spridning är högre". Det där är jag... och därför är det förbannat bra att Herceptin finns. Det har bara använts i ca 1 1/2 år. Ni kan läsa om det på http://www.aftonbladet.se/kvinna/rosabandet/article452076.ab eller
http://www.onkologi.roche.se/Default.aspx?module=4&content=22&lang=SV&fwsite=13

Jag blev lite klokare...

måndag 10 december 2007

Måndagen

Jamen vilken bra dag detta har varit! =)
För det första har jag shoppat - hehe - jag som förr absolut inte gillade att shoppa blir halvt i extas när jag upptäcker en fin topp jag kan ha till helgen i Göteborg på julfesten... eller den underbart söta tomten vi bara måste ha hemma... Fast nu var det ju inte därför jag skulle skriva här på bloggen... tänkte ju berätta om hur dagen gått. Men hörrni - jag fick faktiskt förlusta mig två (2!) gånger i Birsta idag. Första gången när vi väntade på röntgen efter injektionen (det tog nästan tre timmar :). Andra gången när allt var klart och vi skulle åka hem. :) Oj, vilken tålmodig sambo jag har... inte fasen satt han i de nya fåtöljerna där uppe på övervåningen i Birsta City där andra och mindre tålmodiga män blivit parkerade av sina fruar/tjejer/sambos/särbos. Nä, Royne han var med han. Så nu är faktiskt nästan alla julklappar dessutom inhandlade. Jag kan avslöja så mycket som att vi kommer att ha hur kul som helst på julafton - jag tänker vinna, brorsan! :)

Nu till det lite mer viktiga! Vänta, ska bara dansa runt i köket en liten sväng... sådär...pust... attans nu gjorde det lite ont i såret/armen... vilket får mig att inse att dagens resultat faktiskt måste vänta lite till. Helén har nämligen skällt lite på mig... hon tycker att jag undanhåller saker här på bloggen. Jag tycker att hon är lite fjompig men ska förklara. Två dagar efter operationen träffades jag och Helén, hon skjutsade mig eftersom jag var lite darrig och inte särskilt smärtfri. Vi åt lunch på stan, besökte någon affär och sen sa vi hej då. Fast först försökte Helén skjutsa hem mig... nu var det ju så att jag kände mig så pigg att jag vägrade. Vandrade runt lite på stan, shoppade lite (nödvändiga) saker och sen skulle jag bege mig hem. Då tog orken slut... poff så var den borta. Jag tog mig hem men jag var helt övertygad om att varje steg var det sista och att jag skulle tuppa av på gatan. Orkade i alla fall få upp telefonen, ringa Elin som fick gå ut och leda mig in. Dök ner i soffan och rörde mig inte på ett tag.. andades i alla fall. ;) Men det var läskigt och det är DUMT att jag inte inser mina begränsningar i sådana situationer. Så nu har jag berättat... nöjd Helén?

Äntligen får jag avslöja dagens resultat - sån jäkla skitbra dag! :) :) :)
Jag punktar...
Hehe... är nog lite skadad idag...
1. CT röntgen var BRAAAAA - inga små eller stora jäklar där inte!
2. Lymfkörtlarna de tog i sista operationen var FIIIINA - inga metastaser där inte!
3. Kommer att få cytostatikabehandling i bara FYYYYYRAAA månader!!!
Visst - det har regnat massor i dag men hos mig har solen skinit utav bara... =)
Oj, nu kom det en tår
Och oj igen, detta kommer att bli värsta längsta inlägget, sluta läs ni som börjar bli less. Ni förstår väl att jag just nu bara skriver av mig som en tok :) men det kommer lite mer info också.

Fyra månaders cellgifter kan bli lite längre, men bara om mina blodvärden blir dåliga så de måste vänta lite med nästa "attack".

Vi vet inte exakt när cellgiftsbehandlingen kör igång och anledningen är; Jag har idag gått med i en forskningsstudie. Alla mina "prylar" (journal, bortopererad gegga etc.) kommer att skickas till Karolinska där man beslutar om jag ska behandlas varannan eller var tredje vecka. Hur som helst så kör de inte igång före jul och det känns underbart!

Nu slutade min hjärna att fungera. Hrm. Tror jag berättat det viktigaste - klockan är 20.28 och det har varit full fart sedan 06.30 i morse... så GOD NATT!

söndag 9 december 2007

Inför måndagen

Lägesbeskrivning;

Ont som f-n och är totalt bortdomnad i armhålan och en bit ut på armen - obehagligt! Jag gör övningar som ska ta bort domningarna och göra armen rörligare, flera gånger om dagen. Rörligheten är ju inte direkt vad den varit... (Men det kommer att bli bättre :)

I morgon dags för Onkologen, så det betyder att efter i morgon vet vi hur planeringen kommer att bli. Har ju gjort en CT bukröntgen och i morgon ska jag göra en skelettröntgen och sen kommer svaren. Ibland är jag så vansinnigt rädd för att det ska visa sig att jag har snoppoga på fler ställen.

Jisses förlåt men namnet snoppoga får mig alltid att skratta till innan jag inser allvaret... Varje gång rädslan slår ner i mig som en bomb försöker jag liksom smaka på känslan och sedan låta den glida iväg.... ungefär som ett moln som förflyttar sig på himlen. Ska jag vara riktigt ärlig så puttar jag hårt iväg känslan och tvingar mig själv att ersätta den med en skön och positiv känsla. Har inte lärt mig tekniken riktigt bra än ;) Men det känns som om det blir så att jag "ramlar dit" och gör en djupdykning i rädslan så blir jag kvar och kanske inte orkar ta mig därifrån. Så jag smakar lite på molnet så att jag inte ska trycka bort några känslor - då kommer ju skiten senare och kanske kraftigare. Efter smakprovet låter jag molnet fara iväg över himlen för att, långt där borta, liksom tunnas ut och försvinna...
I min skalle cirkulerar ofta tankar om att jag är så enormt lyckligt lottad jämfört med så många andra! Jag vet inte om dessa tankar kommer automatiskt eller om det är en försvarmekanism som slår på. Det spelar ingen roll för det känns bra. Förmodligen är det många som idiotförklarar mig nu och jag menar definitivt inte att jag är lycklig över att jag har snoppoga. Nä, så klart inte- jag är ju inte puckad =). Men faktum är att jag verkligen är lycklig och tacksam över allt annat som finns i mitt liv! Hur många av världens befolkning kan påstå det?

onsdag 5 december 2007

Hemma igen

Operationen avklarad!

Allt har gått bra fast jag har haft väldigt ont denna gång. Blivit istoppad tabletter och även fått flera smärtstillande sprutor under natten. Bättre nu i alla fall.
Patienthotellet är fantastiskt. Ser nästan ut som ett trevligt hotell, superbra personal och otroligt god mat. Jag äter ju som en häst oavsett om jag har ont eller magsjuka...
I morse tog de dränageslangen och sen fick vi åka hem, har såklart haft kärleken Royne vid min sida :) Skönt att vara hemma, ska krypa ned i soffan nu och såsa vidare innan Maxen kommer från skolan.

Glömde berätta en liten anekdot från vår resa... en av dagarna låg vi och gonade vid poolen när en märklig man i 50-årsåldern kommer och slår sig ned i solstolen bredvid. Han är märklig på grund av att han är noga med hur och var han lägger sina saker - det ser ritualmässigt ut. Ordnar sina saker gör han samtidigt som han "styr" med tungan utanför munnen. Det blir automatiskt svårt att låta bli att titta... Men höjdpunkten inträffar när vi ligger och plaskar i poolen. Då ser jag plötsligt att mannen, som ligger på rygg, har sträckt sina ben rakt upp i luften. Så ligger han och solar några minuter innan han sänker benen och istället lyfter upp armarna.

Jag kunde inte hålla mig utan vrålade rakt ut av skratt.... det blev en del frustande och spottande av vatten. =) Men tack du goa och galna "gubbe" som förgyllde min dag! =) =) =)

Bild på hotellet, lite av poolen och de karga omgivningarna

måndag 3 december 2007

Hemma

Trött men glad efter att ha ätit mammas lussekatter =)
Upp 04.00 (05.00 svensk tid) i morse och hemma 18.00, efter förseningar. Så vi är enormt trötta men jag vill snabbt berätta hur vi haft det.

Sol, varmt, molnigt, lite regn... badat i havet men mest i poolen.
Dyngless på "all inclusive- buffén".
Underbart att få gona en hel vecka med Royne och barnen i sol och värme. Det mesta Elin funderade på var vem som var brunast och hur hon kunde bli brunare... Det mesta Max funderade på var om vi skulle vara vid poolen så han skulle hinna leka med sin nya kompis Jonathan. Det mesta Royne och jag funderade på var att göra så lite som möjligt. :)
Tagit på en pizzeria sista kvällen


Trots att jag inte gjort annat än solat, spelat vattenpolo, badat, promenerat och sovit så känner jag mig ganska slut. Det beror nog på den ständiga påminnelsen om vad som komma skall. Först operation i morgon nu, sedan dröjer det några veckor innan cellgifterna väntar.

Lizzy tipsade mig om att använda ett annat ord än cancer, eftersom ordet cancer är så laddat. Jag bestämde att barnen skulle få ta det beslutet och det gillade de. Elin föreslog "Snoppoga", vilket är ett smeknamn Max gav sig själv när han var ca 3 år. Hans syrror hade ju smeknamn (Elin = Ella, Evelina = Evve) så han ville ju inte vara sämre...
Så Elin föreslog Snoppoga på skämt men Max hängde genast på.
Så nu har jag Snoppoga, inte bröstcancer!
Max berättade för sin nya kompis i Fuerteventura att jag har Snoppoga.... han förklarade inget mer - jisses =)

Nu är det dags för den härliga "inför operation" -tvålen och schampot. Blä - efter en tvätt med den börjar det klia i huden av torrhet. Då vill man smörja in kroppen med olivolja...

Huu...tror jag lägger in ett till solbränt kort =)

Jag och kärleksängeln Royne!



Återkommer så snart jag kan knappa på tangenterna igen.